Idag, söndagen den 30 oktober 2016, har vi gått över från sommartid till normaltid. På det hela taget var det en smal sak att återställa den kronologiska ordningen i hemmet; mina bägge analoga armbandsur vred jag snabbt rätt och merparten av vår fempersonersfamiljs tidsgivare – i iPhones, iPads, MacBookdatorer – hade ställt om sig själva under natten. På något vis känns det som om de tidgivare vi omger oss med blir mer och mer automatiskt inställda och korrigerade för varje år som går, styrda som de är av mjukvara som talar om när sommartidens extratimme skall skjutas in och dessutom kontinuerligt synkade mot tidsservrar över nätet. Tillförlitlig tid finns runtomkring oss.
Annat var det för hundra år sedan, när sommartid infördes för första gången i ett antal länder, däribland Tyskland, Storbritannien och Sverige, då folks klockor förstås inte ställdes om automatiskt. Men även då fanns det system för spridning av noggrann tid i samhället, offentliga tidgivare som folk ställde sina klockor efter. En källa till noggrann tid var de statliga navigationsskolorna på ställen som Stockholm, Göteborg och Malmö som förutom att utbilda maskinister, navigatörer och andra av handelsflottans yrkeskategorier också försåg invånarna i allmänhet och fartygen i hamnarna i synnerhet med noggrann tid via de tidkulor som hissades och föll vid ett i förväg definierat klockslag.
K. Vetenskapsakademiens observatorium i Stockholm var en annan källa till noggrann tid. Därifrån skickades tidssignaler över telegrafnätet till telegrafstationer runt om i landet. Och Aktiebolaget Svensk normaltid, som samarbetade med Stockholms observatorium, fick noggrann tid från observatoriet och fjärrstyrde sedan mängder med offentliga urverk – i banklokaler, centralstationer, posthus, tidningsredaktioner, teatrar – via telegrafnätet vilket gav en sekundnoggrann tid på många platser i Stockholm och andra städer.
Vid omläggningen till och från sommartid, som alltså för Sveriges del prövades för första gången mellan 15 maj 1916 och den 30 september, hade Aktiebolaget Svensk normaltids personal bråda dagar. I Stockholm ansvarade företaget för 1 400 offentliga ur som skulle läggas om till sommartid (bara i Centralposthuset fanns det 75 offentliga urverk från företaget).
Pressen rapporterade om hur mängder av restaurangbesökare sjöng och hurrade när sommartiden infördes; den framflyttade timmen blev till ett spektakel i den urbana nöjesvärlden.1 Men efter hand kom klagomålen, och insändarsidorna fylldes med debattartiklar som diskuterade sommartidens för- och nackdelar. Bland de mer högljudda kritikerna fanns bönderna, som pekade på svårigheter att få fram mjölkskjutsar i tid och reste frågan om förändringen i mjölkningstider skulle inverka menligt på kornas mjölkningsförmåga (medan mothugg kom från de skribenter som pekade på lantbrukarnas ”konservatism”). Till detta kan läggas insändare från de som menade att deras sömn rubbats och andra som pekade på potentiella juridiska problem – om ett rättsfall hänger på ett alibi och man inte vet om tiden anges i normaltid eller sommartid, vad händer då?
I slutänden vann kritikerna. Det skulle dröja till våren 1980 innan sommartid infördes i Sverige.
- ”Då sommartidens första timme slog. Kvällsvaka på gator och restauranger”. Svenska Dagbladet, 15 maj 1916. [↩]