Futurologibubblan 2

Inspirerad av Johan Karlsson Schaffers användning av KB:s verktyg för sökning i inscannad dagspress gjorde jag en uppföljning av diagrammet över begreppet futurologi i Googles bokscanning som så tydligt visade på det som Johan Asplund kallade den ”futurologiska bokfloden”. Han hade talat om internationella böcker, men hur ser det ut i svensk dagspress? Jag gjorde sökningar på tre av de begrepp som kan vara relevanta på svenska.
futurologisvenskdagspress
framtidsstudiersvenskdagspress
framtidsforskningisvenskdagspress3
”Futurologi” och ”framtidsforskning” uppvisar ungefär samma mönster som i det internationella bokmaterialet: en hastig ökning och topp åren omkring 1970, därefter ett avklingande. Man ser också att ”framtidsforskning” är betydligt vanligare på svenska än ”futurologi”, men att de i övrigt är ganska lika.

Annorlunda förhåller det sig då med ”framtidsstudier”. Som synes kommer ökningen där något senare, även toppen är förskjuten framåt i tiden och antalet träffar är mer än dubbelt så många som för ”framtidsforskning”. Någonting i den svenska historien gör att begreppen används på olika sätt.

I början, alltså omkring 1970, tycks man ömsom ha pratat om framtidsstudier, ömsom om framtidsforskning (mer sällan om futurologi). Företag pratade om framtidsstudier, vänsterkritikerna om framtidsforskning, ibland var det tvärtom så att industrikretsen pratade om ”framtidsforskning”, som i inledningen till X 80.

I inledningen till Att välja framtid förs på sidan 13 ett resonemang om begrepp:1

Internationellt förekommer begreppen future research, futurology och Futurologie tämligen allmänt, utan att man i dem lägger någon särskilt specificerad innebörd. Ordet framtidsforskning har lanserats och använts i Sverige, men det har också framförts flera goda skäl varför man borde föredra en mindre pretentiös benämning, t ex framtidsstudier. Ett väsentligt skäl är att man till framtidsstudieområdet måste föra en hel mängd verksamheter som snarare är tillämpning och utveckling av kända metoder än sökande efter ny kunskap, ett annat att det är oberättigat att med starkt prestigeladdade ord som ”forskning” eller ”vetenskap” skyla över osäkerhet, metodisk oklarhet och ofrånkomlig subjektivitet i gjorda uttalanden. Man kan också urskilja en risk att språkbruket förstärker en tendens att betrakta framtidsstudier som en angelägenhet främst för specialister (forskare, planerare) och därmed urholka det demokratiska och politiska elementet. Slutligen ställer givetvis uttalanden om framtiden andra kunskapsteoretiska problem än exempelvis empiriska eller logiska utsagor.

Frågan om framtidsstudiernas vetenskaplighet och den därmed sammanhängande begreppsvalet skulle återkomma på andra håll. I Sverige i världen – tankar om framtiden, slutrapporten för ett av de projekt som finansierades av Sekretariatet för framtidsstudier under 1970-talet, reflekterar projektgruppen, under ledning av Sven Tägil, över framtidsstudiernas vetenskapliga status.2 Verifiering, falsifiering, prövbarhet är svåra att tillämpa i den futurologiska utsagans framställningsögonblick. Framtidsstudier har också möjligheter att påverka människors handlande – ”Det är f ö inte sällan deras syfte” noteras det med en blinkning åt den samhällsplanerande ådran i framtidsforskningen – och att därmed skapa en självuppfyllande profetia genom att få människor att handla i den riktning den pekar, vilket ju knappast gör utsagan till kunskap om framtiden. Och så skriver man:

Egentligen kan framtidsstudier inte sägas innebära att vi har kunskap om framtiden, bl a av de skäl som anförts. Men detta får inte skymma det faktum att vi i vissa fall faktiskt drar slutsatser om det förflutna grundade på ett källmaterial som kan vara långt magrare än det underlag på vilket vi kan basera framtidsutsagor.

Några anspråk på att företräda en sträng vetenskaplighet har inte projektgruppen. Det är heller ingen tillfällighet att termen ”framtidsstudier” föredragits framför det mer pretentiösa ”framtidsforskning”. Detta betyder dock inte att alla anspråk på vetenskaplighet lämnats åt sidan. Det är nämligen fullt möjligt att tillämpa en vetenskaplig metodik på det material som tjänar som underlag för framställningen. Det framstår t o m som ett krav att så sker eftersom dessa metoder utarbetats och framgångsrikt prövats på ett likartat material i samhällsforskningen. Underlaget för studien måste således bearbetas på ett lika stringent sätt som sker inom andra fack. De framtidsutsagor som göres kan inte prövas på ett empiriskt material, men kriterier som teoretisk konsistens, relevans för problemområdet, validitet och krav på tillräckligt underlag för hypoteser både kan och måste användas i framtidsstudier. I denna mening kan också framtidsstudier göra anspråk på vetenskaplighet.

Det är detta begreppsresonemang, detta val av begrepp som alltså såväl signalerade en mindre tvärsäker kunskapsteoretisk hållning (men ändå med vissa anspråk på vetenskaplighet) som en förment icke-demokratisk och expertisdominerad elfenbenstornsposition för framtidsstudierna, som senare kom att ge avtryck i det svenska materialet. För när väl framtidsforskningen institutionaliserats under beteckningen ”Sekretariatet för framtidsstudier” 1973 – senare ”Institutet för framtidsstudier” 1987 – cementeras förstås ordbruket; sekretariatet och institutet utför olika saker som ger avtryck i de dagspressartiklar som sökningen i KB:s dagspressdatabas utförs på.

Kanske kan man notera en viss förskjutning från 1972 till 1978, från den myrdalska utredningens betoning av ”osäkerhet, metodisk oklarhet och ofrånkomlig subjektivitet” till den lundensiska forskargruppens betoning på att ”kriterier som teoretisk konsistens, relevans för problemområdet, validitet och krav på tillräckligt underlag för hypoteser både kan och måste användas i framtidsstudier.” Därmed skulle det vara ett tecken i tiden som understryker ett resonemang hos Johan Asplund som 1979 diskuterar terminologifrågan i inledningen till sin bok om framtidsstudier.3 Efter att i blockcitatets form lyft fram den myrdalska utredningens avståndstagande från begreppet ”framtidsforskning” och anledningarna till detta, berättar Asplund att han väljer att i boken omväxlande och utan direkt åtskillnad använda begreppen futurologi, framtidsforskning och framtidsstudier. Skälen är dels praktiska – ”framtidsstudier” och olika böjningar därav kan bli otympliga noterar han – men framför allt är det en forskningspolitisk och vetenskapsteoretisk markering: ”uttrycket ’framtidsstudier’ är på väg att få just sådana betydelsenyanser, som förslagsställarna [läs den myrdalska utredningen] ville undvika.”

Framtidsstudierna hade, menade Asplund, börjat bli såväl prestigeladdad vetenskap som en angelägenhet främst för specialister, forskare och planerare.

  1. Att välja framtid: ett underlag för diskussion och överväganden om framtidsstudier i Sverige: betänkande. Statens offentliga utredningar; 1972:59. Stockholm: Allmänna förl., 1972 []
  2. Tägil, Sven, Bo Huldt, Thomas Hörberg, Svante Iger, Rune Johansson, och Lars Niléhn. Sverige i världen – tankar om framtiden: [slutrapport från] Projektgruppen Sveriges internationella villkor, Lund. Framtidsbilder, 99-0135196-0. Stockholm: LiberFörlag :, 1978, s 25f. []
  3. Asplund, Johan. Teorier om framtiden. Stockholm: Liber förlag, 1979. []
Det här inlägget postades i Framtid och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 svar på Futurologibubblan 2

  1. Johan skriver:

    Intressant! Jag tror dock att tidningarnas tjocklek följer en delvis liknande kurva (med toppar bl a kring 1970 och 1981 och 1986), så vill man veta hur mycket relativ medieuppmärksamhet framtidsforskningen fick är det möjligt att kurvan blir något flatare. Man önskar ju att KB också kommer att ge möjlighet att checka för sådant på ett enkelt sätt, samt att exportera sökresultaten i som siffror (csv, typ).

  2. Gustav skriver:

    Klok synpunkt! Jag såg att du i ditt inlägg korrigerade för denna volymeffekt genom att jämföra med förekomsten av begrepp som förekommer med konstant frekvens. En sådan normalisering har inte gjorts i den här quick-and-dirty-metoden, så kurvorna över den relativa medieuppmärksamheten blir säkerligen något flatare.

    (Däremot bör ju de olika mönstren vad avser förekomsten av ”framtidsstudier” (senare topp) jämfört med ”framtidsforskning” (tidigare topp) vara ett mer säkert resultat, eftersom volymeffekten där är densamma.)

    En annan men ändå relaterad sak: tidningarnas tjockleksexpansion på 1970- och 1980-talen tycks ha bytts i en förtunning, åtminstone om man skall tro Mats Svegfors.

    Bra synpunkt också vad gäller export av filer i standardformat!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.