I en essärecension diskuterar Peter Thonemann två Thukydidesböcker.1 Bland mycket annat som är intressant – Thukydides minskande betydelse för historieämnet under 1900-talet i samband med att kulturhistoria tog plats på krig-och-kungar-historiens bekostnad, den därmed sammanhängande ökande relevansen för denne historiker hos samhällsvetare (”the second half of the twentieth century saw Thucydides migration from the Humanities faculty into the Social Sciences division, where he has been welcomed with open arms by political scientists and sociologists of all stripes”), receptionshistorien genom århundradena (Thomas Hobbes gillade honom) – diskuterar essän Thukydides åsikter om de långa linjernas historia, rent av framtiden.
Det hänger samman med idén om att det finns några mer eller mindre konstanta drag i människans natur. Historikern utforskar därmed inte enbart det partikulära, enstaka händelser utan bäring på samtid eller framtid, utan vederbörandes friläggande av varför saker har hänt i det förflutna kan vara nyttig, användbar.
När jag läste den här essän slog det an några strängar hos mig, eftersom jag arbetar med en mindre studie om en grupp historiker som ansåg att historieämnet kunde vara samtidsorienterat, nyttigt. De gjorde det i en tid då samhällsvetenskaperna höll på att expandera; det forskningspolitiska utrymmet blev något snävare för historieämnet. Och, likt Thukydides långt före dem, anförde de framtidsstudier som ett område där historikern skulle kunna bidra.
Jag pratar om 1960- och 1970-talen. Och jag pratar om Birgitta Odén, Sven Tägil med flera och forskningsprojektet Sveriges internationella villkor, knutet till Sekretariatet för framtidsstudier. Men det blir ämnet för några kommande bloggposter.
Förresten: det finns ett ypperligt inslag om Thukydides i radioprogrammet In our time (lyssna här) med bland andra Neville Morley, som publicerat en av de böcker Thonemanns essärecension handlar om: Thucydides and the Idea of History. In our time när det är som bäst; rekommenderas!