Igår besökte jag Gislaveds industrimuseum i samband med att jag höll ett föredrag om Johans och mitt projekt för Gislaved Astronomiska Sällskap Orion. Strax före mötet – astronomiklubben håller oftast till i museet när man inte är på sitt observatorium – gick Halvard Nilsson, en drivande kraft både bakom astronomiklubben och industrimuseet, och jag en runda bland en stor mängd föremål som gav en bild av två hundra års västboitisk industri- och teknikhistoria.
Mycket kretsar kring gummi-, läder- och plastindustrier. Här fanns en plastmaskin som man håller på att sätta i körbart skick, ett kemilaboratorium från Gislaveds däckfabrik (hur många gånger läser man inte i litteraturen om industrilaboratorier, men hur många gånger får man chansen att faktiskt se en sådan miljö?) och så vidare. I det stimulerande samtalet med Halvard bollade vi olika förklaringsmodeller till existensen av det kluster av plast- och gummiindustrier som Gislaved ligger inom. (Det slår mig nu att jag tror Michael Lindgren skrivit om detta någonstans – borde kollas upp.)
Det jag gillade i mer övergripande mening var den konkreta satsningen på teknikhistoriska artefakter i museet. Jag hann bara se en bråkdel av samlingarna, så det finns all anledning att komma tillbaka.
Carina Burman skrev en gång om hur hon ofta uppskattar mindre privatsamlingar jämfört med de stora och officiella museerna. Jag är böjd att hålla med henne. Industrimuseet i Gislaved är väl värt ett besök.