Jag läste David C. Engermans essä om samhällsvetenskaperna under det kalla kriget.1 Essän är placerad i ett historiografiskt sammanhang där man försöker nyansera den särart för kalla krigsepokens samhällsvetenskap som ibland synts i litteraturen för att istället dra ut linjerna bakåt i tiden något. Många frön såddes istället under det andra världskriget; den stora konflikten var en extern faktor som påverkade samhälls- och humanvetenskapernas historia, menar Engerman.
Bland annat gäller det den accelerande utvecklingen mot mång- eller tvärvetenskap. Det som något vitsigt ibland kallades för ”the chairborne division”, Research and Analysis Branch inom Office of Strategic Services (OSS, föregångarne till CIA), inluderade mängder med historiker och samhällsvetare, många av dem framträdande: vid ett tillfälle rymde organisationen åtta historiker som senare i karriären blev ordförande för American Historical Association och fem blivande ordförande för American Economics Association.
OSS bidrog bland annat till att organisera forskningen kring geografiska områden istället för vetenskapliga discipliner. Sådana ”area studies” svarade mycket bättre mot beställarens och finansiärens intressen:
One bureau chief explained the structure as a response to ”consumers” of OSS reports: the military was ”not interested in the production of principles of social science, neatly departmentalized,” but in studies that ”involved all the disciplines” to answer pressing strategic and tactical questions.”2
Jag kan inte låta bli att dra parallellen till de tvärvetenskapliga projekt som Sekretariatet för framtidsstudier bedrev inom områden som naturresurser, framtida livsstilar och samhällsutveckling. De sammanförde humanister och samhällsvetare (och, förstås, naturvetare och forskare inom teknikvetenskaperna) i mångdisciplinära konstellationer; de var också ett slags svar på en extern impuls, det tidiga 1970-talets problematiserande av utveckling försorsakat av Limits to growth, oljekrisen med mera.