Forskningspolitiska rådgivare

Jon Agar skriver ett blogginlägg som på ett intressant vis diskuterar den brittiska posten som “Government Chief Scientific Adviser” och hur denna utvecklats under femtio år.

Jag kan inte låta bli att tänka på Helene Hellmark Knutsson. Egentligen har jag inga problem i princip med att det finns en generalistpolitiker utan vare sig högskoleexamen eller doktorstitel eller yrkesverksamhet inom högskolesektorn på posten som minister för högre utbildning och forskning – det händer mest hela tiden att ministern för ett område saknar egen arbetslivserfarenhet från området i fråga. Men om man saknar tyngre erfarenhet från det fögderi man är satt att förvalta som ansvarig minister blir det kanske extra viktigt med kunniga rådgivare som har just sådan erfarenhet.

Vilka egenskaper bör då en sådan rådgivare eller grupp av rådgivare till en minister ha? Från Agars bloggpost, som bygger på hans deltagande i en paneldebatt i Royal Society nyligen, kan vi lyfta en lista som ringar in kravspecifikationen för en sådan post. Listan kommer ursprungligen från Solly Zuckerman, biologen och miljöforskaren som gjorde många insatser för den brittiska staten, inte minst under det andra världskriget då han deltog som en av de vetenskapliga experter som med hjälp av operationsanalys försökte vässa de allierades bombkampanjer mot det nazistiska Europa. Hans forskningspolitiska karriär inkluderar bland annat rollen som Government Chief Scientific Adviser till Harold Wilsons och Edward Heaths regeringar.

Listan ser ut såhär:

1) Offer up sensible, reasoned, dispassionate advice
2) Be independent of vested interests
3) Keep in touch (in civil service and in science)
4) Answer requests for information. CSAs play this role in departments
5) Anticipate information that will be needed, and therefore commission research if necessary
6) Sometimes (!) manage staff
7) Should not be excluded from key discussions (cf Tizard*)
8) Be personally trusted by Prime Minister
9) Be personally trusted by Cabinet Secretary

[…]

* Henry Tizard, a key character in the story of radar and the main science adviser in Attlee’s administration, was excluded from the decision to proceed with Britian’s independent atomic bomb, and, even though he was chair of the Defence Research Policy Committee, excluded from much nuclear discussions thereafter. Attlee’s decision was taken by a secret committtee, and was an extraordinary breach of normal Cabinet decision-making. Tizard’s exclusion had consequences for shaping post-war defence research, as this paper which I co-wrote with Brian Balmer explored.

Det här inlägget postades i vetenskap och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *