Astronomi och forskningspolitik

I ett debattinlägg på Populär astronomis blogg skriver astrofysikern Lars Mattsson om problemen med excellenssatsningar och vikten av breddsatsningar för ett ämne som astronomi.

Det centrala problemet enligt Mattsson är en “politisk lobbyverksamhet” där industri och näringsliv påverkar forskningspolitiken i riktning mot kommersiellt gångbara resultat. I en Vinnovafierad forskningspolitik sätts ämnen som astronomi på svältkost.

Annat var det förr, då astronomin var ett i allra högsta grad nyttoinriktat ämne med väsentlig kommersiell, militär och politisk betydelse. Ja, skillnaden är så stor att jag i en essärecension i Science valde att tala om det som en svunnen guldålder då astronomerna var i mycket högre grad efterfrågade av samhället än vad de är idag.

Astronomin får hitta andra ingångar till allmänhetens hjärtan och statens kassakista. Bland annat ser Mattsson en möjlighet för en organisation som Svenska Astronomiska Sällskapet – och, får man förmoda, SAAF och alla lokalföreningar som visar stjärnhimlen för skolklasser och håller studiecirklar i astronomi – att bygga upp ett intresse för ämnet. Det här är en uppgift som SAS haft på sin dagordning ända sedan 1919 (och, parentetiskt sagt, något vi studerar i det projekt om amatörastronomins historia som Johan Kärnfelt och jag har tillsammans).

Och det är ju ganska lätt att få folk intresserade av astronomi, det märker alla som någon gång sysslat med populärvetenskap. Problemet kanske är att allmänhetens kärlek inte leder till politikernas plånböcker – allmänheten kan älska ämnen som paleontologi, arkeologi och astronomi hur mycket som helst, politikerna kommer ändå i dagens politiska klimat, oavsett om det är (s)- eller (m)-ledda regeringar, satsa på mer jordnära ämnen med inslag av industristöd.

Men, givet det här, vad kan astronomerna göra själva om de vill driva utvecklingen i Mattssonsk riktning?

Dels är det ju inte säkert att de vill det, men jag kan inte låta bli att fundera över hur den astronomiinterna forskningspolitiken kunde bli, i linje med Mattssons förslag, mer av pyramid och mindre av lutande tornet i Pisa.

Vad gäller observationell astronomi satsas det gärna på medlemskap i konsortier som driver stora och dyra teleskop som få astronomer kan använda. E-ELT kommer att innebära nedskärningar av befintliga installationer och även beskära utrymmet för nya och mindre instrument. Jag tycker att det finns flera väldigt framgångsrika instrument som är smarta, billiga och ger god vetenskaplig avkastning, inte minst inom dataintensiva surveyprojekt. Jag tänker på instrument och projekt av typen SuperWASP, Ogle eller ASAS, och jag ser väldigt lite av den typen av satsningar i svensk astronomi. Men jag kan ju ha fel.

Ett annat problem är att det kanske inte enbart är allmänhetens hjärtan man skall vinna, utan mecenaternas … Varför har vi inget Kampradteleskop eller Perssonobservatorium?

Det här inlägget postades i astronomi och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Astronomi och forskningspolitik

  1. Pingback: Kunskapslandet « Astrosmurfen bloggar…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *