Ibland hör jag kollegor påpeka att bibliometrins genomslag i forskningspolitiken sakta men säkert kommer göra att historikernas publiceringsmönster kommer att förändras: färre monografier, fler artiklar; färre texter på svenska, fler på engelska.
Må så vara.
Men påverkar det även naturvetarna?
Jag läser några astronomipaper från 1960-, 1970- och 1980-talen (för ett konferensbidrag om exoplanetdetektionernas historia) och jag slås över hur långa de är. Självklart kan man inte dra några generella slutsatser ur några enstaka datapunkter, men jag kan inte låta bli att undra om det inte, i en annan incitaments- och finansieringskultur, gavs fler möjligheter till längre papers.
I någon mening är det en fråga för bibliometriker att besvara – man definierar ett bibliometriskt ”salamiindex” och ser om det ändras över tid – men det har även en närmast forskarpsykologisk dimension också. Triggas naturvetarna till att snabbare trycka på sänd-knappen idag jämfört med för 20 eller 40 år sedan? Betyder det i så fall något för den rent kognitiva utvecklingen av ett vetenskapligt fält?
Klagade astronomerna då över hur de tvingades till att ensamt skriva dödstråkiga långa utläggningar bara för att kunna få behålla jobbet, fast de egentligen ville skriva korta klatchiga grejer tillsammans med hundratals kollegor?
Det kanske de gjorde, vem vet?
Gissningsvis går vi mot fler men kortare och ffa sämre publikationer. Det går väl att undersöka om så är fallet?
Det går att undersöka, och jag har en känsla av att sådana undersökningar görs i detta nu, ämnet har fått lite spinn i vetenskapssociologin internationellt på sistone har jag märkt. Igår talade jag med en forskare som gjort en gedigen empirisk studie på engelska forskares publiceringsbeteenden, den är submittad för publicering, och slutsatsen är klar: innehållet i publikationerna är naturligtvis fortfarande betydelsefullt för forskarna men kommer klart i andra hand efter ’publiceringsstrategin’ alltså att maximera impact factor. Det är England och jag vet inte exakta ingångsvärdena, men studien är kvalitativ (intervjuer) och omfattande så det är bara att hoppas att den hamnar i tryck snart.
Kul iakttagelse! Det är också mitt klara intryck när jag ser på artiklar inom biomedicinska forskningsområden. Men det du kallar kortare vill jeg snarare kalla mer komprimerade och informationstäta. Det ryms mycket mera information pr tryckt sida idag, jämfört med för 30 år sedan. Metodavsnitten är också väldigt komprimerade. Stora delar av artiklarna ligger som extra online-material. Etc etc
Intressant, och kommentar nº 1 är en fullträff!
Det är uppenbart att det sker förändringar, men de har inte bara med publiceringspolitik att göra.
När blev en doktorsavhandling något man skrev på fyra år i stället för ett livsverk? Någonstans i perioden från 1960 och till idag, tror jag, men det vet du antagligen bättre.
Möjligheten att lägga ut material extra on-line kan komma att förändra den här trenden, som föregående kommentator anmärker.
Om man studerar artiklar i Astrophysics Journal (publicerade 1955, 1975, 1985, 1995, 2005) varierar det genomsnittliga sidantalet mellan 8,74 (1975) och 10,94 (1995); och variationen i sidantal för de längsta artiklarna är 26 (1955)-36 (2005). Bara så ni vet… 😉
Det går alltså åt andra hållet … 🙂 Tack för din insats!
Apropå förändringar i naturvetarnas papers: William Briggs om slarviga papers och explosionen i retractions.
Se även här, här och här