Olof kommenterar en nyhetsartikel av Colin Macilwain i Nature med att här, i artikelns frammanande av en motsättning mellan naturvetare och teknologer, ligger ”[t]he real science wars”.
Det kanske ligger något i det. På liknande sätt har jag länge tyckt att en strikt gränsdragning och motsättning mellan naturvetare och humanister ibland känns artificiell, när det kanske i själva verket är så att naturvetare och humanister ligger relativt sett ganska nära varandra i vetenskapssyn. En C.P. Snow för det tjugoförsta århundradet hade inte ställt naturvetenskap mot humaniora.
Artikeln i Nature pekar på att den forskningspolitiska legeringen naturvetenskap-ingenjörskonst som länge varit för handen kan komma att krackelera om det blir för stora nedskärningar. Texten behandlar brittiskt akademiskt liv, som förstås under den senaste tiden levt under det Damoklessvärd som regeringen Camerons besparingar utgör.
Men motsvarande potential för en ökande motsättning mellan naturvetenskap och teknik behöver inte bara uppstå i länder med skenande statsskuld och storskaliga sparpaket på nationell nivå. Forskningspolitik kan efter autonomireformen och en del andra förändringar bli något mer lokal till sin karaktär, som Mats så klokt observerade vid ett av våra intressanta seminarier nyligen.
Ponera att ett universitet börjar göra större omfördelningar mellan fakulteterna. Vad skulle hända då? Skulle vi få ett slags lokal variant av de ökande motsättningar mellan naturvetenskap och teknik som Macilwain ser på nationell nivå? Och hur skulle stämningarna bli inom de fakulteter som fick det otacksamma arbetet att genomföra besparingarna?
En lite udda referens kanske, men jag påminns av ett avsnitt av komediserien The Big Bang Theory, där teoretiske fysikern Sheldon kommer på ett oannonserat besök hos ingenjören Howards labb:
”Engineering — where the semi-skilled laborers execute the vision of those who think and dream. Hello Oompa-Loompas of science.”