Jag läste Melissa Smith, “Architects of Armageddon: The Home Office Scientific Advisers’ Branch and Civil Defence in Britain, 1945-68,” The British Journal for the History of Science 43, no. 02 (2010): 149-180.
Min kvällslektyr just nu är Andy Becketts personliga och mycket läsvärda tolkning av 1970-talet, When the Lights Went Out: Britain in the Seventies. Det är en bok där politikerna spelar alla huvudrollerna och de flesta birollerna, medan Sex Pistols, Brian Eno och de utsvängda jeansen är statister, om ens det. (Åtminstone 200 sidor in i boken och jag har ingen anledning att tro att det kommer ändra sig så mycket.)
Läsningen av Beckett får mig att fundera lite över hur våra tolkningar av historien påverkas av något så pass grundläggande som vilken typ av personer vi söker upp: vems brevsamlingar är det vi beställer fram på arkiven, vem är det vi intervjuar, vilka organisationers årsberättelser är det vi går igenom?
Melissa Smith menar att forskningen om brittiskt civilförsvar under det kalla kriget med få undantag hittills handlat om fel personer: allt för mycket analys av högnivåpolitik, allt för lite kartläggningar av den expertis som verkade i systemet.
Och det här tycks ha varit ett expertistungt område. Smith skriver om Home Office Scientific Advisers’ Branch, en del av den brittiska statsapparaten som organiserade expertrådgivare inom civilförsvaret. Med akademiska bakgrunder inom diverse naturvetenskapliga discipliner, bedrev de forskning och utarbetade beslutsunderlag för beslutsprocessen. De påverkade policyprocessen mer än vad som kommit fram i tidigare forskning, menar Smith. Experter levererar inte bara neutralt stoff för policymakers utan spelar en aktiv roll för utvecklingen av policy och planeringsbeslut på flera nivåer, är en av slutsatserna i uppsatsen, som anknyter till den ”expertstat” som David Edgerton har talat om i sin forskning.
Experterna frameade – som det heter på samhällsvetenskaplig svengelska – helt enkelt delar av civilförsvarspolitiken, och skall därför inte bara skrivas ut ur historien som några killar som står och smeker sina räknestickor i ett hörn samtidigt som den väsentliga politiken pågår någon annanstans. De val som experterna gjorde påverkade de ramar inom vilka policymakers och politiker hade att verka i.
Det är väl lite det här perspektivet jag saknar i Becketts When the Lights Went Out. Men ingen bok kan rymma allt.