Jag läste en recension av Lawrence Rothfield, The rape of Mesopotamia: Behind the looting of the Iraq Museum, där recensenten, Paul Zimansky, gör kopplingen mellan förstörelsen av de irakiska arkeologiska skatterna i samband med kriget 2003 och hur okända de är.1 Den arkeologiska utforskningen av Mesopotamien är en relativt intern angelägenhet; lämningarna attraherar få turister och är inte i närheten av Egyptens, Greklands eller Italiens arkeologiska ikoner vad gäller kulturell synlighet. Knåpandet med tusentals kilskriftsinskriptioner är liksom inte the stuff that Indiana Jones-filmer is made off. Tvåflodslandets arkeologi är, som Zimansky skriver, ”an exercise of the mind rather than a visual feast”.
Detta gör dess arkeologi svagare på den politiska arenan. Hade den amerikanska krigsmakten krigat vid pyramiderna, Parthenon eller Pompeji hade förmodligen förstörelsen av kulturskatterna blivit något mindre, menar Zimansky.
Fan tro’t.
(Parentetiskt sagt är det lite intressant det här med modern krigföring och arkeologi. Borde finnas något skrivet om det.)
Populärvetenskap och rapportering om vetenskap i media kan påverka samhälleligt utrymme och resurstilldelning till vetenskapliga discipliner, projekt och infrastruktursatsningar, det vet vi sedan länge.2 Zimansky och Rothfield tar upp det i dess kanske mer extrema form: här blir kulturell och medial visibilitet en fråga om själva existensen, om det vetenskapliga källmaterialets överlevnad.
- Paul Zimansky, ”The stuff”, TLS 25 juni 2010. [↩]
- Se den här uppsatsen och femtioelva andra studier. [↩]