Imperiets astronomer

Jag läste Simon Werrett, ”The Astronomical Capital of the World: Pulkovo Observatory in the Russia of Tsar Nicholas I”, i Aubin, David, Charlotte Bigg, och Heinz Otto Sibum, The Heavens on Earth: Observatories and Astronomy in Nineteenth-Century Science and Culture. Durham [NC]: Duke University Press, 2010.

I sina brev vid 1880-talets mitt till Nils Dunér, kollegan verksam hemma i Sverige, kunde Bernhard Hasselberg inte vara tydligare: det kejserliga observatoriet i Pulkovo där han var verksam var rena himmelriket för en astrofysiker. Resurserna var helt enkelt så mycket större där.

Hasselberg var inte den ende astronomen som prisade Pulkovo. Därmed hade ett av målen med Pulkovo uppnåtts – observatoriet, grundat 1839, skulle skänka prestige i utlandet för ett Ryssland vars ledning ville att landet framstod som vetenskapligt och tekniskt framstående. Den här PR-aspekten på Pulkovo är en av de saker som Werrett tar upp i sin intressanta uppsats om observatoriets historia. Han anknyter till andra historiker som diskuterat rysk kultur i termer av teater och modeller, från prins Potemkins byar på Krim på 1780-talet och framåt. Observatoriet placerades i anslutning till tsarens sommarresidens Tsarskoe Selo och kunde därmed visas upp för utländska dignitärer, det kunde ingå i den teatrala hovkultur som försiggick där. Det visades upp för utländska besökare, både dignitärer och astronomer.

Men Warret ser inte enbart Pulkovos historia genom något slags hovkulturell, symbolisk lins. Likt flera andra uppsatser i den här läsvärda antologin placerar han observatoriet som en viktig nod i långa nätverk av makt, kontroll och övervakning. Landet såg sig sedan Peter den Stores dagar som en välordnad polisstat (”similar to Prussia or Sweden”, som Werrett skriver … (s 37)), vilket även gällde hundratalet år senare: militärism, polismakt och centralism var bärande beståndsdelar i Nicholas I minst sagt reaktionära program. Den ortodoxa kyrkan styrdes av en överste. Samma år som tsaren tillträdde inrättade han en hemlig polis, och hans utbildningsminister, Uvarov, hade valspråket ”Ortodoxi, autokrati, nationalitet”. Till yttermera visso var själva landets läge inte självklart och därmed en fråga för maktutövning. Det handlar här om ett territorium som förändras under 1800-talet; Rysslands gränser var under ständig förändring.

Att det kejserliga observatoriet med sina precisionsmätningar och territoriella övervakningstekniker spelade roller som inte enbart var symbolhandlingar avsedda att visas upp för utlänningar, utan även kunde bidra med att bringa ordning på imperiet var då kanske inte så konstigt. Man deltog i uppmätningar av landet, man utildade officerarna vid Generalstaben och Topografiska kåren i geodetiska mättekniker.

Pulkovo var verkligen imperiets observatorium.

En epilog till observatoriets historia som Werrett inte går in på är vad som hände under och efter det andra världskriget. Pulkovoobservatoriets stora och stolta byggnader mosades sönder och samman under belägringen av Leningrad. De ryska vetenskapshistorikerna Alexander Gurshtein och Constantin Ivanov visade i en intressant uppsats häromåret hur ett beslut togs väldigt tidigt att återuppbygga observatoriet, redan innan kriget var slut; stor nöd rådde i Leningrad, men man beslöt ändå att återuppbygga observatoriet.1

Man återanvände originalritningarna från 1830-talet. Återuppbyggnaden skedde under ledning av arkitekten Alexander Shchusev, som bland annat ritade Lenins mausoleum, Hotel Moskva och ombyggnaden av KGB:s högkvarter vid Lubjankatorget. Gurshtein och Ivanov visar, med stöd i ryskt arkivmaterial, att det knappast var vetenskapliga frågor som låg bakom rekonstruktionen, utan snarare ett slags politiska symbolvärden som liknade de som var för handen 1830, när tsaren satte igång processen som gav Ryssland Pulkovo.

Poängen, som Werrett nog borde gjort i uppsatsen, är alltså att de symboliska funktionerna för Pulkovo levde vidare in under 1900-talet och Sovjettiden. För Stalin likväl som för Nicholas I var det viktigt att visa upp satsningar på storskaliga naturvetenskapliga installationer. Därmed säger oss Pulkovos historia även något om symbolvärdet för naturvetenskap under Sovjetepoken.

  1. Alexander Gurshtein och Constantin Ivanov, ”Science Feasts While the Public Starves: A Note on the Reconstruction of the Pulkovo Observatory after World War II”, Journal for the History of Astronomy vol 26 (1995), 363-368. []
Det här inlägget postades i astronomi. Bokmärk permalänken.

2 svar på Imperiets astronomer

  1. Jan Wiklund skriver:

    Ack ja! Och så blev det Piotr Kropotkin som blev Rysslands mest kände geograf! Så det kan gå!

  2. Gustav skriver:

    Ännu en som gått från att vara en kugge i det teknovetenskapliga maskineriet till att spela politisk roll; det finns ganska många sådana i de senaste århundradenas historia.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.