Teknik och spionage

Jag läste Kristie Macrakis, ”Technophilic Hubris and Espionage Styles during the Cold War.” Isis 101, no. 2 (June 1, 2010): 378-385.

Macrakis essä målar upp tvenne skilda stilar för underrättelseanalys under det kalla kriget. Medan östblockets underrättelseverksamheter (och även brittiska dito) förlitade sig på humint – människor på marken, spioner, angivare, rekrytering av dubbelspioner, förrädare, mullvadar – var USA:s dito helt teknologiskt inriktad. Det medförde en snabb utveckling av tekniker för spionsatelliter, flygplan på hög höjd i atmosfären, ubåtar, signalspaning.

Det här har, menar Macrakis, djupa historiska rötter. I Sovjet fanns en lång tradition av spionage som sträckte sig tillbaka till tsartiden; i det amerikanska samhället fanns en långtgående ”teknologientusiasm”, för att låna ett begrepp från Thomas P. Hughes (Macrakis föredrar ”teknofili” för samma sak): ett problem som dyker upp löses helst genom att kasta en massa teknik på det. Denna förkärlek för ”the technological fix” fortlever än idag i USA och sträcker sig förstås långt bortom underrättelseverksamhetens områden. (Samtidigt som det är en talande bild kan man förstås fundera över hur pass väl bestämd den är av källmaterialet. Vet vi verkligen så mycket om östblockets användning av teknik för övervakning så att man kan säga så pass kategoriskt som Macrakis ändå gör att de satsade mest på humint?)

Det framväxande militärindustriella komplexet under 1950-talet var den organisatoriska manifestationen under det tidiga kalla kriget av denna teknofiliska tradition. Konkret pekar Macrakis på Eisenhowers starka tilltro till teknik och hur hans vetenskaplige rådgivare James Killian, rektor för MIT, och Polaroids Edwin Land bidrog till att skapa det militärindustriella komplex (som Eisenhower själv i ett berömt tal varnade för). Macrakis talar, för övrig, som många andra om ”the military-industrial-academic complex”: universiteten drogs förstås in i det här.

Även om det finns undantag har mycket av det som finns publicerat om kalla krigets spioneri skrivits av journalister och pensionerad underrättelsepersonal, och Macrakis ser flera relevanta forskningsområden, inte minst för teknik- och vetenskapshistoriker. Och det här är en typ av historisk forskning som kan bli användbar för oss idag. Det finns något samtidsrelevant över Macrakis uppsats, en vilja att låta modern historisk forskning bli användbar i diskussioner om hur vi inrättar våra samhällen idag, ett slags policyrelevant historieforskning som jag gärna hade sett att fler historiker tog på större allvar. Ett annat och mer långtgående projekt i den riktningen är History and Policy i Storbritannien. Hur pass kostnadseffektiva var den teknofila underrättelsetjänsten egentligen? I vilken utsträckning stimulerade underrättelseteknologierna utvecklingen i andra, civila, tekniksektorer? (Hade vi annars haft Google, Apple, Microsoft, Intel och en massa andra innovationsdrivna företag?) Vilka roller har dessa teknologiska system och den teknologiska hybris som är en väsentlig del av amerikansk mentalitet haft för framväxten av det världsomspännande ”empire of surveillance” som växt fram och som vi lever med idag?

Det är några av de spännande frågor som Macrakis avslutar sin essä med och som pekar framåt mot relevanta forskningsområden. Kanske även för svenska teknik- och vetenskapshistoriker.

Det här inlägget postades i kalla kriget. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.