Åsa Larsson skriver om Stephen Jay Gould: ”Viljan att kommunicera, begäret att förstå, öppenheten för olika discipliner, acceptans av det komplexa och den underbara, smittande glädjen och passionen för vetenskapen.”
Och visst håller man med henne, man kan inte annat än intressera sig för den där typen av forskare som förmår vara både naturvetare och intellektuella, som förmår kombinera forskningsexcellens med formuleringsbriljans och kommunikationsekvilibrism. Vi behöver dom, forskarna som gärna lyfter blicken från nästa salamiskiva skrivet enligt LPU-logik och istället ser sin verksamhet inom forskningen som bidrag till kultur och politik. Gould är ett skolexempel på att universitet och forskning inte enbart handlar om att ge bidrag till ekonomisk tillväxt; universitetet spelar flera andra roller i samhällsutvecklingen.