Jag läser ett paper av Jamie Cohen-Cole om tankar om kreativitet och rädslan för konformitet i amerikansk samhällsvetenskap under det kalla kriget.1 Det handlar om hur en grupp ledande forskare såg sig själva, sin egen akademiska gemenskap och de värderingar som rådde där som ett mikrokosmos och en idealtyp, ett slags förebild, för det amerikanska samhällets utveckling.
En sak som känns lite intressant, nästan gulligt, är hur de använde sig själva på bild som forskningsobjekt. När Charles Darwins The Expression of the Emotions in Man and Animals kom ut i en ny upplaga 1955 innehöll boken bilder från tvärvetenskapliga konferenser: mimiken hos Marshall McLuhan, Margaret Mead och andra toppforskare får där representera människan.
Människan, förkroppsligad av Forskaren: en berättelse inte helt främmande för 1950-talet.
- Jamie Cohen-Cole, ”The Creative American: Cold War Salons, Social Science, and the Cure for Modern Society, Isis vol 100 (2009), 219-262. [↩]
Pingback: Det perfekta tomrummet › Sonnet: to science