Sjukhusmiljöer

Hur låter ett sjukhus? Ljudkonstnären John Wynne utforskade Harefield hospital under ett år. Något av resultatet finns här (mp3). [via Speechification.]

Själv ligger jag hemma med vinterkräksjukan eller något liknande; varken låter eller känns speciellt skönt.

Det här inlägget postades i länkar. Bokmärk permalänken.

6 svar på Sjukhusmiljöer

  1. Gunnar skriver:

    Jag skulle gissat att ett sjukhus låter ”aj!”

  2. Thomas skriver:

    Hej, vi har interesseret os lidt for ’medical soundscapes’, jfr. denne post.
    Idén i Wynne’s program är att använda medicinska ljud som bakgrund och illustration till intervjuerna (som är huviudsaken). Och det gör han fantastiskt bra.

    Men det vore också kul att höra hur medicinska ljud kunde sättas i centrum, analogt till hur tex Jacob Kirkegaard skapar musik ur biomedicinska ljud.

  3. Gustav skriver:

    Intressant! Vistas man i sjukhusmiljöer längre tid upplever man ett slags backdrop i kliniktillvaron; det susande ljudet från pumpar, det gula skenet från maskinernas LCD-er osv.

    En lättare parallell till Kirkegaards kroppsmusik är Kraftwerks användning av Ralf Hütters andetag och hjärtljud i ”Elektrokardiogram” (2003).

  4. Thomas skriver:

    Min erfarenhet är dessutom att den där slags ljud- och ljussignaler lätt fångar hela ens uppmärksamhet, se min upplevelse på neonatalkliniken för ett par månader sedan: http://www.corporeality.net/museion/2008/11/11/the-presence-of-biomedical-identity-trumps-mundane-identity-in-the-night-hours/

  5. Thomas skriver:

    PS: och tack för Kraftwerk-tipset!

  6. Gustav skriver:

    Jo, jag minns ditt inlägg och jag har haft liknande erfarenheter, även om jag inte känt det som att maskinparken tagit över ens uppmärksamhet. Man observerar barnets kropp och beteende och maskinernas ljudsignaler, grafer och sifferflöden. Hur man sen ska tolka detta beror väl på hur pass filosofiskt lagd man är … Förändrar den här vaga men dock symbiosen mellan en människa av kött och blod och modern medicinteknik vår upplevelse av vad som är en mänsklig individ, eller är det snarare så att den ”onaturliga” maskinparken vi kopplas upp på ibland snarare förstärker – genom kontrastering – vår (traditionella) uppfattning av vad som är en människas kropp?

    Det utsatta läget med ett barn på en klinik är förstås något extraordinärt. Men man kan också fundera över det här med att ganska många människor har upplevelser av människa-maskin-symbios i ett slags lightversion i sin vardag. Diabetiker som mäter blodsockerhalten ett flertal gånger per dag och får medicin med insulinpump, dialyspatienter osv. Quotidian cyborgs.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.