Alla vet att det är som ett lotteri att söka forskningsanslag. Daniel Greenberg vet det också. Han vill till och med pröva att gå ett steg längre.
Forskningsfinansiellt lotteri
Det här inlägget postades i universitets- och forskningspolitik. Bokmärk permalänken.
Nej, det där med lotteriet är en myt! Som en av kommentatorerna till Greenbergs artikel pÃ¥pekar, sÃ¥ kan valet mellan toppansökningarna kanske lika gärna göras genom lotteri. Men dÃ¥ glämmer man att det viktigaste urvalsarbetet ju handlar om att skilja ut de 10-30% bästa ansökningarna (vetet) frÃ¥n de 70-90% mediokra eller dÃ¥liga ansökningarna (agnarna) — och dÃ¥ duger lotteriprincipen inte. Alla som sysslat med den här slags värderingsarbete vet att det är rätt lätt att hitta och sortera bort de mÃ¥nga dÃ¥liga ansökningarna, men att det är enormt svÃ¥rt att prioritera mellan de fÃ¥ goda¨.
Det är självklart så att man måste ta bort bottenskrapet innan man lottar, det skriver ju Greenberg också.
Jamen, sÃ¥ kan man ju inte ersätta kommitteearbetet med lotteri! Man kan pÃ¥ sin höjd avsluta ett lÃ¥ngsträckt kommittearbete med dra lott. Det jag tycker är fÃ¥nigt i Greenberg’s kritik är att han inte förstÃ¥r (eller önskar förklara) för sina läsare hur viktigt det preliminära sorteringsarbetet är. Och därmed understödjer han alla dom som tror att det hela kan skötas som Lotto.
Halvt på allvar, halvt på skämt: lotteri efter det att bottenskrapet rensats ut kunde kanske bidra till att åtgärda de här problemen?