Om förgängligheten

Ett av de källmaterial jag använder för tillfället är nätbaserat. Det är en digital kökkenmödding – nej, fel metafor, kanske snarare ett ytterst välorganiserat arkiv med såväl kronologiska som systematiska ingångar – i form av ett webbforum med tiotusentals inlägg, en dokumentation av en vetenskaplig trading zone som sträcker sig mer än fem år tillbaka. Det är ett ypperligt källmaterial för en analys av vissa frågeställningar inom livsvetenskapernas samtidshistoria (mer om min forskning sen – men det är något jag petat i av och till ganska länge nu, och som så sakteliga börjar röra sig från hobbyprojektnivån (som den nyfikne historiker jag är kan jag inte låta bli att ha en eller annan frågeställning liggande på lut, vid sidan av det jag arbetar med) till det där stadiet då man börjar mecka med projektansökningar, förslag till papers och session på konferenser och annat).

Men så började det hicka. Något var fel med servern. Forumet låg nere. De många användarna som möts i forumet började pressa på om forumets omstart och det sattes upp ett annat forum; förslag började komma om att lägga ned försöken att få igång det gamla forumet, dumpa det och göra en ren omstart. Så verkar det bli.

Jag kan förstå de projektdeltagare som vill kunna prata vidare om den senaste utvecklingen och därför vill ha en funktionell mötesplats, men jag, då, med mitt forskningsprojekt? Jag blev faktiskt lite skakis och började tänka sådana där metafysiska historikertankar – nej, inte Toynbee, Spengler med flera, snarare sådan där vardagsmetafysik som man ibland drabbas av; den som rör arkiv och bevarande, källmaterialets förgänglighet, den lyckliga slumpen när man hittar något oväntat och den oersättliga förlusten när något oväntat för evigt försvinner.

Bilder från filmatiseringen av Rosens namn där den galne bibliotekarien Malachias i upplösningen bränner det absolut sista existerande exemplaret av andra boken av Aristoteles Poetik flimrade för mitt inre (nej, det gjorde de inte och ja, jag överdriver: ett webbaserat samarbetsverktyg inom proteindynamik är inte Aristoteles försvunna verk om humor).

Så kom det gamla forumet upp igen; alla nya inlägg verkar postas i det nya men det gamla ligger kvar där. Lycka. Jag kan fortsätta min analys av den här vetenskapliga kommunikationsplattformen.

Men det finns ett gnagande orosmoment där nånstans. Som historiker har jag jobbat med ganska handfasta material, snabbt och skickligt och systematiskt förvarade och framplockade av arkivarier och bibliotekarier; materialen är just material, materiella lämningar från förgången tid. De har känts stabila: oavsett om det gällt astronomiska almanackor från 1720-talet, astrofysikaliska forskningspublikationer från 1880-talet, livsmedelstekniska policydokument från 1950-talet eller brevväxlingar mellan solforskare på bägge sidor om järnridån på 1960-talet har man inte direkt känt någon påtaglig känsla av att källan liksom kan försvunna från en stund till en annan, upplösas i atomer samtidigt som man arbetar med den.

Bevarandeaspekten är en ibland påtalad men trots det illa skött del av internet, ett slags teknologiskt misslyckande. All heder åt Brewster Kahle och hans gäng, men det är något som saknas här.

Det här inlägget postades i Historia. Bokmärk permalänken.

2 svar på Om förgängligheten

  1. Thomas skriver:

    Den existentiella arkivångesten — gosh, jag förstår dig så väl. Man kan faktiskt ha samma ångest när det gäller materiella arkiv (hur många nätter drömde jag inte om att Jernes arkiv i Castillon-du-Gard gick upp i rök innan jag hade fått det hämtat till Det Kongelige Bibliotek i Köpenhamn).

    Men det blir ju förstås värre när det handlar om digitaliserade arkiv.

    Å andra sidan: tänk dig en situationen när allt googlificerats, när till och med Koranen och Bibeln bara finns som elektroniska dokument (inte ens ett enda pappersex. kvar i Tora Tora-bergen eller på Island). Och så briserar neutronbomben (eller vad fan den nu heter, den där manciken som destruerar alla elektroniska dokument) — och så utraderas det mänskliga Arkivet.

    Så kanske vi äntligen blir av med religionerna!

    Th

  2. Thomas skriver:

    PS — du har fått ett nytt blickfång! Snyggt! Vem är hun som susar ut åt höger? Fick du någonsin sagt till henne att hun är på väg ut ur det perfekta tomrummet — på väg in i den materiella operfektheten.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.