Berlin: DDR-museet

Har du lagt märke till hur det här landet stinker?

Jag tror det.

Varje lortigt hörn i det. Av billiga cigarretter, billig svett, billig deodorant och briketter av komprimerad brunkol som gasar en utan att värma en. Vi sitter fast i den statliga byråkratins klister. Samhället börjar med kaptens grad, varje kypare och taxichaufför är en despot. Har du legat med någon kvinna här?

Inte så vitt jag kan minnas.

Upplevelsen kan inte rekommenderas utan föregående acklimatisering. Och undvik vinet till varje pris. Ungrarna förgiftar oss med något som de kallar Tjurblod. Det anses vara en stor delikatess, men jag misstänker att det är en hämnd för kvävandet av deras kontrarevolutionära uppror 1956.

Sasjas och Mundys samtal i Absoluta vänner (Stockholm, 2005), 136f, säger kanske något om DDR. Vad vet jag, jag har inte varit i DDR och kan inte kontrollera John le Carrés påstående. Men jag har varit på DDR Museum. Och just doften av DDR tillhör det man inte lyckats förmedla (till skillnad från vikingamuseet i York, vars användning av dofter tillhör det jag minns, såhär femtontalet år efter besöket). Annars innehåller museet mycket.

Fokus ligger på interaktivitet och vardagsliv, det är som om man ville transportera museibesökaren i tiden. Man kan provsitta en Trabant. Det finns ett hem man kan gå omkring i: köksskåpen går att öppna och undersöka; vardagsrummet har kassettbandspelare och en påslagen TV, det är bara att slå sig ner i soffan; toalettskåpet och bokhyllorna kan man kolla i.

Det finns montrar som visar DDR-medborgarnas semesterliv, studenternas och olika yrkens vardag och mycket annat, inte minst massmedier. Man vill ha mer; vad synd att man inte kunde bläddra i ungdomstidningarna från Sovjet och musiken i hörlurarna hade jag gärna velat höra mer av. (Det tycks förresten som om den melodiösa symfonirocken från östtiden fortfarande lever; på Oranienburgstrasse såg vi affischer om en konsert med något av de där banden.)

Sen saknas det en del, förutom dofterna. Klasskillnader, till exempel. Visst, det finns avsnitt om avlyssning och sånt, men hur levde partinomenklaturan? Det kunde man gjort något mer av. Dessutom saknas ett annat museum: alldeles bredvid borde det funnits ett BRD-museum, för jämförelse. För hur mycket av den antropologiska blicken när man går omkring inne i DDR-museet triggas igång av en resa i tid, snarare än en resa till ett totalitärt samhälle, en kommunistdiktatur? Hur såg Västtyskland ut i början av 1970-talet?

Men sammantaget var det här lilla men innehållsrika museet helt klart värt ett besök. Barnen (sex och nio år) gillade det.

Det här inlägget postades i Berlin, Museer. Bokmärk permalänken.

8 svar på Berlin: DDR-museet

  1. Thomas skriver:

    Det jeg minns bäst av DDR (var där flera gånger på 80-talet) var färgerna — eller snarare bristen på färg. Det var inte bara brunt och grått – det var en orgie i urblekta pastellfärger. Även det som var nymålat var i blek pastell.

  2. Gustav skriver:

    Man kunde tänka sig en systematiserad insamling av sådana minnen, något slags retroaktiv antropologisk observation. Kanske via DDR-museets webbplats, en möjlighet för besökare att skriva in sina minnen av DDR, ladda upp bilder och annat. En retroaktiv Mass observation.

  3. Jag var aldrig i DDR, vilket kanske inte är så förvånande eftersom jag gick i mellanstadiet då muren föll. När jag besökte Berlin för första gången tidigare i våras slog det mig för första gången att det faktiskt fram till 1989 hade funnits en grym diktaturstat bara några tiotals mil från Sveriges gräns (eller för den del att uppdelningen mellan Öst- och Västeuropa var så definitiv, eller det kalla kriget överhuvudtaget, sådant hade inte slagit mig heller). Detta är någonting som jag tror att få av min generation, måhända av förklarliga skäl, inte reflekterat särskilt mycket över. Men det blev så tydligt när man vandrade runt i Berlin, inte bara för att DDR:s der Fernsehturm tycktes följa en vart man än gick, som om det vore Saurons torn eller någonting i den stilen. Nej, det var hela tiden småsaker som påminde en. Som att min flickvän bodde i trappuppgången precis intill den uppgång där man grävde en tunnel under muren. Eller som att man kunde vandra runt planlöst längs med en gata för att plötsligt se att en av gatstenarna var ersatt med en minnesplatta i metall, där det stod ”till minne av den-och-den som dödades när de försökte fly över muren det-och-det datumet”. Det blir väldigt påtagligt i dessa lägen, när man bokstavligen kan ta på det som diktaturen lämnat efter sig.

    Kontentan? Jag känner mig ärligt talat lite fånig över att nästan all information som jag tar in på något sätt har en koppling till USA, eller i vissa fall England. Är det inte lite underligt, på något plan, att jag vet mer om vad som hände i USA på 70-talet, än vad jag vet om vad som hände i Tyskland, bara för att ta ett exempel bland många frågor som jag kan ställa mig. För att förstå sin nutid, och det vill jag, måste man ju förstå de händelser som har lett fram till nuet, och då går det inte att approximera bort nästan hela Europas historia. Hur kan jag ha någon åsikt om utfallet av, exempelvis, senaste parlamentsvalet i Tyskland om jag inte har någon koll på den historiska/kulturella kontext som valet hålls i, vilka faktorer som ligger bakom det sätt som den politiska debatten förs på och som bestämmer vilka frågor som det läggs fokus på?

    (Här kan man ju om man är på det humöret, påpeka att precis samma sak gäller för vetenskap. Vill man på allvar förstå en vetenskaplig teori, så som den ser ut i dagsläget, är det bästa, enligt mig, att gå till originalartiklarna, och följa den debatt som utspelade sig då teorin ännu var i sin linda. Många av de bästa argumenten för att jorden inte är stillastående i universum framfördes ju redan på 1600-talet, men dessa har i mångt och mycket glömts bort, eftersom ingen längre behöver argumentera för någonting sådant – vi ”vet” ju redan vad som är rätt.)

    Hmm, det kanske ter sig som självklarheter, det som jag skriver här ovan. Men tankar som dessa väcktes under mina resor till Berlin i vår i alla fall. Och så var filmmuséet väldigt intressant också. Man fick se Darth Vader-kostymen! Och en Alien!!11!! ;P

  4. Gustav skriver:

    De där små minnesplattorna, i storlek som en gatsten, såg jag, men då för holocaustoffer från 1940-talet, utplacerade på de adresser där offren bott; ett mycket effektivt minnesmärke.

    Tänkte också på det där med TV-tornet, det syns ju över hela stan!

    Jag vet, det är en banal observation, men ändå: när man kommer till Berlin och går omkring där är det en tydlig upplevelse, det här med hur tiden och historien avspeglar sig i den fysiska miljön. Lite som lager i en sedimentär bergart. På ett och samma ställe, på en och samma digitalkamerabild, kan man ibland i synfältet få in byggnader från 1600-talet, från sekelskiftet 1900, från nazist- och kommunisttiden, från idag.

    Och processen fortsätter, förstås, med en massa lyftkranar och byggaktivitet i Berlin.

    När vi var där, för några veckor sen, var rivningen av Palast der Republik sådär härligt halvklar; det var ett mörkt gapande stålskelett, endst upplyst inifrån med det flimrande ljuset av svetslågor, med högar av hopvecklad plåt på marken och några gubbar i bygghjälmar som planerade nästa steg historiens gång. Hade liksom varit gjutet för en konsert med Einstürzende Neubauten. De har i och för sig spelat där, men det var för flera år sen, innan rivningen påbörjades. Nu hade det varit mycket coolare; Blixa och grabbarna kunde gått loss på massor av stålbalkar från det kommunistiska 1970-talet …

  5. Gustav skriver:

    Japp. Ytterligare bloggtips om DDR-museet: Jelena Selin la ut en videosnutt därifrån.

  6. Jelena skriver:

    Ser först nu att du skrivit om Berlin-resan. Jo, det är lätt att man känner sig banal när man beskriver staden. Den är så uppenbart fragmentiserad och palimspestisk. Men att se det med egna ögon ger ändå just den upplevelsen, inget att göra åt. Palast der Republik är som en installation, ett work in progress, eller en dekonstruktion i megaskala. Destruktion kanske är bättre.
    Det finns flera små museer och Gedenkstätten kring DDR-historien. Egentligen vore det läge att skapa ett nationellt museum på temat, men kanske har inte tillräckligt lång tid gått än. I alla fall märker jag i den research jag just håller på med att DDR och återföreningen var mycket komplexa företeelser, och att vi som vanligt har glömt eller aldrig vetat om verkligt intressanta saker. Kanske mer senare om det på min blogg.

  7. EK Andersson skriver:

    Sommaren 1961: Fyra bilar på däck från Sverige till Sassnitz, vår DKW väckte nyfikenhet på torget i Greifswald, har aldrig varit så långt borta från Sverige som när vi körde på knaggliga vägar mot Berlin. Väst-Berlin var nedslitet och ändå ganska livligt vid Kurfürstendamm. Många ödetomter och ruiner vittnade om krigets fasor. Folk talade engelska med amerikansk accent. Nervös stämning i östra delen. Vopoinspektion av passen när vi åkte genom Brandenburger Tor var obehaglig. Något var på gång, men vad? Den 13 aug. förstod vi. Svårt att orientera i öst, det var så livlöst. Få affärer och de som fanns hade nästan inga varor. Citroner fanns för vitaminernas skull, sa man, omtänksamt av den socialistiska staten. For gärna tillbaka till Väst, där det var ett liv som mera påminde om Sveriges, även om vi hade en annan standard här då. Det gick att prata med folk, som dessutom var nyfikna på våra reaktioner, inte minst hur vi såg på det mesta i öst, vi som kunde resa.
    70-talet: Det byggdes en del i Öst-Berlin, bl a Palast der Republik, som jag beiktigade tillsammans med ett gäng universitetslärare från Leipzig. De var så imponerade. Alla var förstås partimedlemmar. Berlin hade blivit lite ljusare, men fortf. stank det av brunkol, bonvax och fattigdom. Jag kände igen ”dofterna” från hela Tysklands 50-tal. Svårt att få tala med infödingarna, de tordes knappt titta på en, men intresserade var de, man märkte att de kände sig instängda. Västpengar var begärliga. Västberlinarna var så helt annorlunda, öppna, trevliga och skämtsamma. Die Berliner Schnauze (= vanan att ironisera över allt) hade man tyvärr förträngt i öst. Nu på 2000-talet verkar den ha kommit tillbaka.
    1980-talet: lite roligare var det att vandra utmed Unter den Linden, dricka kaffe i Opern-Café och åka med de vita båtarna runt i ”Europas vackraste huvudstad” som man sa i Öst-Berlin. 1988 vågade jag prata länge och väl med en östtysk dam på ett café, där jag berättade om Gorbatjof och hans politik, helt obekant för henne. Lite tittade hon sig omkring, men hon bedyrade att hon inte var rädd. Romarriket föll ju också, varför skulle inte Sovjet falla. När visste ingen, men mycket tydde på att det skulle komma ganska snart, sa jag. Vad som skulle hända vid kollapsen var den stora frågan. Gick på cabaré i öst, en ventil för regimen, ganska harmlös egentligen, men folk berördes oerhört.
    1990-talet: Träffade många f d DDR-medborgare som längtade tillbaka till DDR-tiden, då folk brydde sig om varandra, inte bara tänkte på det yttre materiella.
    2000-talet: Kan inte låta bli att beundra Potsdamer Platz med sin fräcka arkitektur, folklivet runt Brandenburger Tor, transportnätet som lätt för en mellan stadsdelarna. Inga restriktioner, det är bara den egna orken som avgör numera. Berlin är en spännande stad och svenskarna har gått miste om mycket som varit och är så ointresserade av denna fantastiska stad med alla sina spännande teatrar och sin konst, sin historia och sitt folkliv. ”Där har vi väl inget att lära” har jag fått som kommentar till mina försök att göra reklam för en resa till Berlin.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.