Nigel Marven är en av barnens hjältar för närvarande. I takt med att de genomgår något slags naturalhistorisk fas är det mycket fossil, dinosaurier och geologi i familjen. Och där passar Marven in: barnen – och även föräldrarna, får jag tillstå – följer honom via tv, dvd och html. Inspirerad av Marven bygger W. (6 år) just nu ett diorama som ska föreställa havet under jura. Nyligen invigdes ett ”forntidsmuseum” här hemma i familjegodsets västra flygel, och i sommar ska vi åka på fossilletning någonstans i Skåne – you get the picture.
Yrkesskadad som jag är tar jag tillfället i akt och diskuterar en del vetenskapsteoretisk och vetenskapshistorisk elementa med barnen, men framför allt gör deras intresse för naturalhistoria det möjligt för mig att återuppleva den där sense of wonder som finns i populärvetenskap om man har barnasinnet kvar.
Och en grej som slår mig är hur viktigt det är med det påtagliga, det materiella. Man kunde ju annars tro att den digitala fotorealismen hos Marven – ni som inte sett serierna ska veta att han reser i tid, simmar med Megalodon och blir jagad av T. Rex – skulle sopa banan med uppstoppade fåglar, ormar i formalin och valskelett.
Nix. Prylar lockar fortfarande. Besöket häromveckan på Zoologiska museet var mycket populärt och gav upphov till mycket prat om natur, ekologi och biologisk mångfald. Zoologiska museets offentliga utställning speglar knappast de biologiska vetenskapernas frontlinjer, men vad spelar det för roll: ungarna älskar det! (Och därför vore det synd om det stängdes – jag tror det fungerar när det gäller unga människors intresse för naturvetenskap.)
Förresten: när jag växte upp (jag är född 1967) var böckerna fyllda av paleontologiillustrationer som hade en speciell färgskala. Nyligen skrev David Nessle intressant om mannen bakom min uppväxts bild av forntiden.