Ser fram emot Spook Country, eftersom jag gillade Pattern Recognition så mycket; den släpps i slutet av augusti. Under tiden läser jag bland annat The Simulacra - på något sätt känner jag vibbarna från dess korporativistiska samhälle när jag jobbar med 1940-talets livsmedelspolitik, sommarkvällarnas läsning av The Simulacra bildar ett interferensmönster med UB-dagarnas papperströskande i forskarsalen - och jag läser om SF i Jan-Erik Zanderssons fullkomligt fucking fantastiskt briljanta fanzine För långa vinternätter; Mäster Z kan sin sak, han har läst mer SF än du och jag och fem andra fans tillsammans, och han har hittat ett snyggt sätt att paketera årets läsning: kliniskt precisa SMS-långa SMS-korta omdömen om de böcker han läser vävs samman till en enda lång text; mitt i allt spränger han in små funderingar om bokbranschen - varför gav John-Henri Holmberg ut Pohl & Kornbluths Wolfbane, vad tänkte Swen Christer Swahn på när han såg till att Mark Adlard hamnade i Bernces utgivning, vad såg Sam J Lundwall hos Ron Goulart -; man vill helt enkelt ha mer, mer, mer och jag inväntar För långa vinternätter 7, måtte tangentbordet där uppe i Stehag glöda (och varför inte portionera ut godsakerna efter hand som en blogg eller ett Jaikuflöde?), varför inget svenskt förlag satt Z. som envåldshärskande redaktör över en svit SF översatt till svenska är beyond me; och så, avslutningsvis, noterar vi att Cory Doctorow blir hedersgäst på Confuse 2008, uppsnappat via Johan Anglemark.
Archive for June, 2007
Efter att ha ägnat viss tid åt Hans De Geers fina avhandling om rationaliseringsrörelsen i Sverige, har jag senaste tiden arbetat mycket med källmaterial. Ibland undrar man vad 1940- och 1950-talet var för märklig epok, egentligen.
Vid inköp av kött till exempel måste man själv ange vilken bit man vill ha, varpå expediten skär ut stycket, väger det och slår in det. “Får det vara litet mera?” är en ständigt återkommande fråga, som visar att portioneringen utföres med liten noggrannhet. Vid inköp av matvaror blir man ständigt förvånad över vilket slöseri med tid detta innebär. Inköpen företas nämligen ofta i mycket små kvantiteter, vilket kräver mycken tid. Smörgåspålägg skall skäras upp i skivor, sallader, majonnäs m.m. säljes ofta i lös vikt osv. Man gör den reflexionen att husmödrarnas tid borde kunna användas mer rationellt än för att stå och vänta i livsmedelsaffärer och att distributionen säkerligen skulle i hög grad underlättas om alla livsmedel såldes i förpackningar med bestämd vikt och till bestämt pris
Dr.-ing. Max Malm, “Hemfrysning eller frysning i fabrik”, Kylteknisk tidskrift nr 8 1946, 48-49, cit: 48.
Det här har man ju hört en del:
Use the word “social” and “2.0″ for everything, it does not have to make sense. These buzz words of the day will soon go out of style since all kinds of uncool Media 1.0 are talking about it, but for now it is the in thing to use. It is a bit like the Dilbert mission statement generator, just take an existing term and add Social in the start and 2.0 in the end and voilá, you’re cool. For example “Social Work 2.0″, “Social Search 2.0″
[…]
of course via Jaiku (Twitter is soooo over)
Mer här.
[via Eriks länkar.]
Twitter eller Jaiku? Kommer den frågan att adderas till raden av klassiska som Mac eller PC? Netscape eller Internet Explorer? Movable Type eller Wordpress? Eller kommer den här mikroblogging/social apps (eller vad fan man nu ska kalla det) med utväxter åt mobilhållet (pragmatisk användning av urgamla protokollet SMS) att bli sommarens fluga, den där som surrar så envetet och sen hittas död innanför fönstret när hösten kommer?
Inte vet jag. Men Åsk, Erik, Steffanie, Jonas och andra early adopters, de där som började blogga runt 2001 eller ännu tidigare, twittrar och jaikuar. Litet tecken, kanske? Att Jyri Engeström ligger bakom Jaiku är ett annat.
Och något slags connection verkar finnas till Nokia; Widsets har växt fram ur Nokias inkubator NVO och de har nu programmerat en Jaikuklient.
Så publiceras då ännu en artikel i mainstreammedia om för- och nackdelar med kulturbevakning i icke-traditionella medier.
OK - vi har hört den förut. Vad jag skulle vilja se är istället en debatt på kultursidorna om kultursidorna; en självkritisk granskning av egna praktiken: vilken är de svenska kultursidornas målgrupp, vad vill man åstadkomma, hur har de förändrats, vart är man på väg?
Ytlighet, snuttifiering, rädsla för att uppfattas som alltför elitistisk, för mycket bilder, för korta texter, tabloidformatets fördärvlighet, för snäv bevakning (varför recenseras så mycket skönlitteratur jämfört med facklitteratur), för få akademiker bland skribenterna - ja, ni vet vad jag tycker, se till exempel inlägg här, här, här, här, och här - det här gnället är som synes en av mina käpphästar.
Förresten: lite märkligt är väl det Petra Söderlund säger i artikeln om litteraturdebatten på nätet:
–Men visst, om personer som har renommé i litteraturvärlden skriver så funkar det, men då är det ju som en vanlig kultursida.
Det är väl inte så säkert, att bloggar skrivna av någon som redan “har renommé” är som “en vanlig kultursida”. Tvärtom kan bloggar ibland innebära en fördjupning jämfört med de vanliga kultursidorna. Utan de gränser som många redaktörer sätter för kultursidornas artiklar - uttalade gränser av typen “2000 tecken, max” såväl som outtalade, som mer kanske handlar om ämnesval och nördighet - kan de skönlitterära författare, historiker, sociologer, statsvetare, vetenskapshistoriker och arkeologer, vars bloggar jag regelbundet följer, breda ut sig på ett sätt som de aldrig kan på de svenska kultursidorna.
Kanske handlar därför bloggosfären inte enbart om förytligande utan samtidigt om ökat djup?
Träffade några företrädare för Republikanska föreningen på Stortorget i eftermiddags. Trevliga människor, avslappnad atmosfär, de bjöd på kaffe, kakor och saft, delade ut broschyrer, man kunde spela kubb och delta i en frågesport om monarkin. Det är, vad jag förstår, en nystartad lokalavdelningen som på det här sättet börjar bedriva opinionsarbete här i Lund.
Samtidigt, i Stockholm, utsågs Mikael Wiehe till årets republikan.
KKP skriver på sin hemsida:
After the Germany trip, Hu will pay a state visit to Sweden from June 8 to 10 at the invitation of Swedish King Carl XVI Gustaf, the first visit by a Chinese head of state to Sweden since the two countries established diplomatic ties in 1950.
Amnesty international skriver på sin hemsida:
Amnesty Göteborg genomför en manifestation utanför Operan och på Göta Älvbron i samband med att Ostindiefararen Götheborg anländer med Kinas president ombord. Båten väntas vid 13.30, amnestymedlemmar är välkomna att delta i informationsspridning och demonstration från kl.12.30 utanför Operan.
Mothugg har också aktiviteter på gång.
The Online Photographer är en ambitiös sajt om foto, byggd på verktyget Blogger. Ända fram tills nu. De byter till ny adress och till nytt bloggverktyg: Typepad. Anledningen är missnöje med Blogger:
It seems that Blogger’s “spam-fighting robots” flagged TOP as a “possible spam blog”—and they’ve locked it down. All I can do to correct the situation is to request a review by one of Blogger’s few non-robots and then…wait.
And wait.
Evidently it’s going to take a week to get The Online Photographer up and running again at blogspot.com. In the meantime, I’m sure lots of people are checking in day after day only to see the same post at the top of the page.
[…]
I’ll be working on it in between frantic bouts of archiving my old content at Blogger and putting flaming bags of dog crap on Larry Page’s and Sergey Brin’s doorstep, ringing the doorbell, and running away.(Blogger is free, but, unfortunately, this week you’re getting what I paid for.)
Man kan i och för sig diskutera om det är så klokt att bygga ambitiösa kommersiella sajter på gratisverktyg som Blogger. Men nog är det ingen vidare god reklam för Google.
[via Photostream.]
Nigel Marven är en av barnens hjältar för närvarande. I takt med att de genomgår något slags naturalhistorisk fas är det mycket fossil, dinosaurier och geologi i familjen. Och där passar Marven in: barnen - och även föräldrarna, får jag tillstå - följer honom via tv, dvd och html. Inspirerad av Marven bygger W. (6 år) just nu ett diorama som ska föreställa havet under jura. Nyligen invigdes ett “forntidsmuseum” här hemma i familjegodsets västra flygel, och i sommar ska vi åka på fossilletning någonstans i Skåne - you get the picture.
Yrkesskadad som jag är tar jag tillfället i akt och diskuterar en del vetenskapsteoretisk och vetenskapshistorisk elementa med barnen, men framför allt gör deras intresse för naturalhistoria det möjligt för mig att återuppleva den där sense of wonder som finns i populärvetenskap om man har barnasinnet kvar.
Och en grej som slår mig är hur viktigt det är med det påtagliga, det materiella. Man kunde ju annars tro att den digitala fotorealismen hos Marven - ni som inte sett serierna ska veta att han reser i tid, simmar med Megalodon och blir jagad av T. Rex - skulle sopa banan med uppstoppade fåglar, ormar i formalin och valskelett.
Nix. Prylar lockar fortfarande. Besöket häromveckan på Zoologiska museet var mycket populärt och gav upphov till mycket prat om natur, ekologi och biologisk mångfald. Zoologiska museets offentliga utställning speglar knappast de biologiska vetenskapernas frontlinjer, men vad spelar det för roll: ungarna älskar det! (Och därför vore det synd om det stängdes - jag tror det fungerar när det gäller unga människors intresse för naturvetenskap.)
Förresten: när jag växte upp (jag är född 1967) var böckerna fyllda av paleontologiillustrationer som hade en speciell färgskala. Nyligen skrev David Nessle intressant om mannen bakom min uppväxts bild av forntiden.
– De senaste tjugo åren har Kina upplevt den snabbaste ekonomiska utvecklingen någonsin i världen och lyft upp mer än 300 miljoner människor från fattigdom. När vi först kom till Kina var det som att komma till ett land i medeltiden. Affärerna stängde tidigt och det fanns inte el överallt. I dag har de ett utbud som vi bara kan drömma om här. Men tyvärr når bara de negativa nyheterna oss i Sverige, säger hon.
Cecilia Lindqvists uttalande verkar lite märkligt. Kinabevakningen i svenska medier handlar inte sällan om förhållandevis positiva nyheter om ekonomiska framsteg, inte minst i samband med svenska företags affärer med landet. Sen finns det även nyheter som behandlar negativa aspekter på en enpartistat som saknar fria val och inte tillåter politisk opposition - konstigt vore väl annars? - men något slags balans finns det mellan det positiva och negativa.
Om balanspunktens läge kan man diskutera, men att den skulle vara förskjuten helt och hållet åt den negativa delen av spektrum tycker jag verkar märkligt. Man kan undra varför Lindqvist ser på tillvaron som hon gör.
senaste kommentarer