Tex saknar jag en välsorterad bokhandel i Kph - det finns ingenting här som når Akademibokhandeln ens till knäna. Eller ta det enkla faktum att folk sitter på tunnelbanan eller Pågatåget och läser BÖCKER — det ¨ser man sällan någon göra i S-tåget i Kph (allra högst gratistidningar). Och hur många pocketbokhandlare med billiga klassiker tror du det finns på tågstationerna i Kph-regionen?

Så jag tror mer på gnäll-teorin, dvs. att vi gnäller över det vi saknar på hemmabanan och tror oss se paradiset hos grannen.

Vad gäller forskarna och deras/er plats i kulturdebatten så tror jag att det krävs något utöver det vanliga, för at en forskare ska orka arbeta upp de kanaler, i media, som krävs för att han/hon ska kunna börja publicera sig där.

Själv har jag en känsla av att morgonpressen har blivit en sorts huggsexa där bara försäljningsargumentet gäller, och då är gissningsvis journalister mer lämpade att skriva.

Men nog sjutton borde det gå att skriva en artikel om synen på Foucault till exempel? SvDs understreckare är det enda jag kommer på, men de har ju faktiskt en varje dag.

I bloggosfären finns också, som du påpekar, andra synpunkter på och djupare analyser av företeelser som svenska media slentrianmässigt rapporterar efter samma gamla mall. Eller inte alls.

För hypotes 2 talar, i mitt fall, att regelbunden läsning av internationella media ger den info jag vill ha och att journalister och skribenter ofta verkar veta mer än jag vilket sällan är fallet i svensk dagspress. Ja, det låter väl -och är- förmätet men det är så jag känner det.