Det råder lite nationell yra kring den hjältemodiga upptäcktsresanden Christer Fuglesang (och nästa år firas Linnéjubileum – vad har egentligen förändrats sen tidigt 1900-tal?). Det utan tvekan klokaste och mest perspektivgivande inslaget i media de här rymdyra dagarna (konkurrensen är i och för sig inte speciellt hård) står Sten Widmalm, statsvetare vid Uppsala universitet, för i dagens SvD.
Mer om rymdteknik, politik kring rymdkapplöpningen – både den första och den som pågår nu, med länder som Kina och Indien som nya aktörer -, kommersiella och militära intressen i rymdtekniska satsningar, problemen att bedriva forskning vid den internationella rymdstationen ISS, prioriteringsfrågor kring bemannade rymdfärder med mera finns här och här.
Widmalm förfäktar i stort att vara lite klädsamt blasé på rymdfart, men han tar inte itu med vad som egentligen bör göras för att förbättra läget. Då han missar analysen av den historiska bakgrunden så kan han inte sätta fingret på vilket sammanhang som X-prize hör hemma i.
Det är vårt problem i dag, i har två sidor i rymddebatten- antingen köra på som i dag även fast det inte ger resultat, eller så är det lojt ointresserade för rymdens möjligheter. Ingen av sidorna leder framåt.
Martin Rees skrev också på ett liknande tema häromåret i Foreign Policy.
När jag läste igenom Widmalms text igen så märkte jag att jag nog var lite för hård i min bedömning. Några poänger har han, men grundproblemet finns kvar, att det saknas visioner på bägge sidorna av rymddebatten- och att det behövs ett paradigmskifte bort från rymdkapplöpningens Apolloprojekt. Där hade Widmalm kunna peka ut det bättre än han gjorde