En liten del av Herman Kahns framtidsscenarios, som han rev av från scenen i Malmö konserthus i juni 1970:
Liksom dagens stadsbo inte ägnar stor tanke åt bonden och det agrikulturella samhälle som ligger bakom oss kommer heller ingen att bry sig särskilt mycket om affärsmännen och industriledaren i det post-industriella samhället. Ingen tackar bonden för det han bidragit med, ingen kommer heller att tacka industrin.
(SDS 4 juni 1970)
Det är vår värld Kahn stod och mässade om på det där seminariet X 80, vi sitter med facit i hand. En tanke är att han inte fick rätt, det här kan ju bara inte stämma. Industriledare och affärsmän lyfts idag fram som stjärnor, deras uttalanden om någon kvartalsrapport, en planerad hostile takeover eller om hur deras organisation är mest innovativ i världen, får ofta medias blickar på sig.
Men å andra sidan kanske han hade lite rätt. För är det inte något lite ängsligt över företagsledarnas vilja till synlighet? (En vilja som ofta får draghjälp av ekonomijournalister.) Jag bara undrar.
Kanske, kanske, kanske är denna ängslan, om den nu finns, driven av en insikt om att vi konsumenter egentligen bortser från företagsledarnas egon, så som Kahn tycktes mena; insikten leder till ett behov hos vår tids företag av att skapa bilder av företagsledare som visionärer, som karismatiska tänkare och faciliterare av kunskapsgenererande processer (som kloggar igen organisationer där man tänker istället för att göra något som Alf Rehn skrev om i en kul krönika). Kanske borde något företag göra tvärtom; det finns utrymme för en affärsvärldens The Residents: total hängivenhet åt produktivitet (nära 60 album sedan 1972), men knappast någon vet något om deras personlighet eller ens vad de heter.