När ska man lägga ner?

NASA har bestämt sig för att göra ännu en serviceomgång på Hubbleteleskopet; för 900 miljoner dollars köper man – förutsatt att det hela går vägen – ytterligare några års användning av det numera ganska gamla rymdteleskopet (det skickades upp 1990 och var redan då gammalt, efter att ha stått på marken i flera år i väntan på att rymdskyttlarna skulle komma igång efter Challengerkraschen 1986 – sen har det i och för sig moderniserats med nya detektorer i flera omgångar).

Enligt Nature applåderar astronomer beslutet men det är en sanning med modifikation; det finns astrofysiker, som till exempel Andrew Jaffe, som tycker det vore värt att satsa på nya rymdbaserade observatorier istället för att klämma ytterligare några år ur Hubbleteleskopet. För att inte tala om de olika prioritetsstrider som finns kring hur länge man ska fortsätta med rymdskytteln och ISS.

Hur går det till när man bestämmer sig för att stänga ner kostsamma vetenskapliga faciliteter? Vilka överväganden vinner bärkraft? Momentum/tröghet ställs här mot något slags offensiva nerläggningar. I Sverige har vi ju haft nerläggningar av några nationella faciliteter för att gynna andra, en prioritering som Vetenskapsrådet genomförde häromåret.

De här frågeställningarna vore intressanta att se belysta med mer empiri, gärna med lite historisk tillbakablick och internationella komparationer (mycken vetenskapshistoria handlar, för att generalisera vilt, mer om vetenskapliga faciliteters uppkomst och tidiga historia än om slutfaserna – ungefär på samma sätt som Svante Lindqvist argumenterade för i en av sina tankedigra artiklar, ”Changes in the Technological Landscape: The Temporal Dimension in the Growth and Decline of Large Technological Systems” i Granstrand ed., Economics of Technology (Amsterdam, 1994)).

Jag tror jag har en projektidé på gång. ”Shutting down science: the politics and practice of cutting funding for large-scale research infrastructure”.