Som en liten uppföljning till förra veckans inlägg om the Journal of Visualized Experiments länkar jag till:
Archive for November, 2006
I old school-sociologi gjorde man ofta experiment, en klassiker är förstås Stanley Milgrams vykortsexperiment från 1967. Men nu lever vi i en tid då andra tekniker kompletterat vykort (även om postsystemet lever vidare, vilket vi här på DPT gärna ser att det fortsätter göra).
För att ta reda på en del om hur snabbt saker och ting rör sig i bloggosfären har nu Scott Eric Kaufman satt upp ett experiment, vars resultat han ska redovisa i ett paper på MLA-konferensen. Kaufman försöker i sin forskning bland annat undersöka i vilken utsträckning bloggosfären
affords scholars the opportunity to easily and enthusiastically cross heretofore closely guarded disciplinary boundaries. Furthermore, it enables academics within increasingly balkanized disciplines to reconnect without necessitating a return of the generalist.
Intressant, eller hur?
Delta i Kaufmans experiment genom att göra följande:
- Skriv en bloggpost på din blogg där du länkar till det här inlägget på Kaufmans blogg.
- Be dina läsare göra samma sak. Gör det! Tänk på alla stackars doktorander därute, till exempel Scott Eric Kaufman, som desperat behöver data till sin forskning; tänk på deras tomma excelark och de halvfattiga ansamlingarna av datapunkter i deras diagram och inse att även du kan göra något för att hjälpa till för att inte bara hjälpa en doktorand som Kaufman utan även föra Forskningen framåt. Halleluja!
- Pinga Technorati.
Kan man, som stöd åt akademisk undervisning, använda de allt mer etablerade tekniker som weblogs, del.icio.us, Connotea, Flickr, RSS, podcasting, som alla gör, eller försöker göra, webben till en plats för deltagande? Ja, visst. Det sker redan, här på Forskningspolitiska institutet och på ett växande antal institutioner runt om i världen, och det finns en begynnande teoribildning kring vilken betydelse detta får. (Ett exempel är ett paper av Derek W. Keats på University of the Western Cape, som än så länge finns ipreliminär version.) Det här är en spännande utveckling, och jag tror att det här - web 2.0 i utbildningen - skulle kunna vara ett givande inslag i den workshop om blogging inom forskningen som Sara, Robert och jag börjat planera.
Ännu ett i raden av exempel på web2.0-verktyg som används i undervisningen: Beth Harris, konsthistoriker vid Fashion institute of Technology, SUNY, använder flickrs annoteringsfunktion för en av sina kurser. Se även den analys Harris och Steven Zucker gör av de nya verktygen i den högre utbildningen.
[via Edwired.]
Uppkomsten av ett vetenskapligt faktum hänger ibland samman med hur pass väl man lyckas reproducera en viss mätning, och det är inte det enklaste; även om man utgår från ett publicerat paper som anger vad man gjorde i ett visst experiment, innehåller den experimentella praktiken diverse handgrepp som inte alltid låter sig kodifieras för att sedan reproduceras i andra laboratorier. Det finns något platsbundet i den vetenskapliga praktiken. För nya instrument och analysmetoder, som inte är off-the-shelf, kan reproducerandet av mätningarna vara minst sagt tidsödande. Ett flertal studier inom vetenskapshistoria och vetenskapsstudier som visar det här fenomenet.
Det här vill forskarna bakom Journal of Visualized Experiments råda bot på. De vill försöka använda videobaserade visualiseringar som ett sätt att sprida kunskap om labbprocedurer.
Frågan blir hur många labb som kommer lägga ut filmer. Kommer det ses som tidsödande merarbete eller rent av ett avslöjande av yrkeshemligheter? Kommer många labb välkomna den här nya typen av publikationer, kommer världens alla lab-wizards se det här som ytterligare en arena för att visa sin skicklighet och därmed få ökad status?
[via Nature news.]
En liten del av Herman Kahns framtidsscenarios, som han rev av från scenen i Malmö konserthus i juni 1970:
Liksom dagens stadsbo inte ägnar stor tanke åt bonden och det agrikulturella samhälle som ligger bakom oss kommer heller ingen att bry sig särskilt mycket om affärsmännen och industriledaren i det post-industriella samhället. Ingen tackar bonden för det han bidragit med, ingen kommer heller att tacka industrin.
(SDS 4 juni 1970)
Det är vår värld Kahn stod och mässade om på det där seminariet X 80, vi sitter med facit i hand. En tanke är att han inte fick rätt, det här kan ju bara inte stämma. Industriledare och affärsmän lyfts idag fram som stjärnor, deras uttalanden om någon kvartalsrapport, en planerad hostile takeover eller om hur deras organisation är mest innovativ i världen, får ofta medias blickar på sig.
Men å andra sidan kanske han hade lite rätt. För är det inte något lite ängsligt över företagsledarnas vilja till synlighet? (En vilja som ofta får draghjälp av ekonomijournalister.) Jag bara undrar.
Kanske, kanske, kanske är denna ängslan, om den nu finns, driven av en insikt om att vi konsumenter egentligen bortser från företagsledarnas egon, så som Kahn tycktes mena; insikten leder till ett behov hos vår tids företag av att skapa bilder av företagsledare som visionärer, som karismatiska tänkare och faciliterare av kunskapsgenererande processer (som kloggar igen organisationer där man tänker istället för att göra något som Alf Rehn skrev om i en kul krönika). Kanske borde något företag göra tvärtom; det finns utrymme för en affärsvärldens The Residents: total hängivenhet åt produktivitet (nära 60 album sedan 1972), men knappast någon vet något om deras personlighet eller ens vad de heter.
Apropå det här med att vara en digital historiker, som jag skrev om nyligen: vetenskapshistorikern Dan Cohen skriver intressant om vad akademiker kan få ut av blogging. Håller med om det mesta, samtidigt som jag tycker han missar en del av poängerna som istället Alex Soojung-Kim Pang tog upp i en liknande text i april förra året. (Jämför även mina kommentarer.)
Var på KTH nyligen på ett möte i en antologigrupp; tematiken är Warfare and welfare, och bokprojektet samlar ett antal uppsatser som vill undersöka den svenska efterkrigstiden med fokus på teknik och vetenskap och hur dessa områden kunde ha att göra med såväl välfärd som försvar. Nina Wormbs, Thomas Kaiserfeld, Sverker Sörlin och flera andra är med. Ylva Hasselberg kommenterade mitt papper om kontroverser och forskningspolitiska frågeställningar kring konserveringsforskning, goda idéer för hur jag ska arbeta vidare med texten (som alltså är en vidareutveckling och översättning till engelska av en uppsats som jag publicerade i Lychnos nyligen).
På vägen upp såg jag reklam för Luleå tekniska universitet i stolarna på SAS. Ibland och ganska ofta numera gör universitet och högskolor reklam - för att locka studenter, för att skapa sig ett varumärke, föreställer jag mig; det kan se ut på olika sätt, vanligast är väl dagspressannonsering, men det kan även ta sig andra uttryck. Det här var första gången jag såg akademisk reklam på flygplansstolar.
In our time är ett radioprogram om historia, brett definierat, på BBC 4 med lättåtkomliga och generösa arkiv, bland annat om vetenskapshistoria. Beat that, SR.
Av någon anledning - slöhet, förmodligen - kör jag fortfarande Safari. Är Zotero det som kommer få mig att gå över till Firefox?
En av de saker som gör Fernand Braudel cool är att han tog en filmkamera med sig i arkiven. I en tid före xeroxkopior kunde han därför samla på sig tusentals sidor arkivmaterial på kort tid.
Mats Fridlund och jag hade en lång lunch och fika för en tid sen och vi kom bland annat in på hur det är att vara en digital historiker. Det visade sig att vi bägge använder digitalkameror på våra arkivräder som något slags sentida Braudels (inga jämförelser i övrigt) - Mats hade precis kommit hem från ett par veckor i Londons biblioteksvärld och hade tusentals bilder i iPhoto.
Idag har finns det en massa nya verktyg och vi funderade på hur såväl forskare som studenterna på våra kurser kan bli bättre på att använda dessa. En liten lista över grejer som jag gillar:
Relaterat: När TLS hade ett temanummer om “New ways in history”, en mönstring av historieämnena av idag och en jämförelse med ett motsvarande temanummer 1966, handlade en av artiklarna om webbaserade dokumentationsprojekt. Artikeln, “Web works” av Alex Burghart, var kanske lite väl överentusiastisk (”As a technological innovation, it is at least as significant as the printing press. /…/ It will change what everyone knows and how we know it” och så vidare), men bjöd på en räcka exempel från engelska it-humanioraprojekt drivna bland annat vid Centre for Computing in the Humanities, King’s college. Burghart tar i artikeln bland annat upp databaser (Prosopography of Anglo-Saxon England, som förtecknar alla individer man känner som levt i England mellan 597 och 1066; Corpus Vitrearum Medii Aevi, ett nätbaserat arkiv med 13 000 bilder av medeltida glas), visualiseringar av forntida byggnader och en möjlig vändning bort från monografier till förmån för open access och papers inom humaniora (fan tro’t).
Ett annat brittiskt webbhumanioraprojekt som jag använt det en del är Oxford Dictionary of National Biography.
Veckans elakhet står Nature, av alla tidskrifter, för. De har mage att antyda att en anledning till Marylandsenatorn Barbara Mikulskis starka stöd till den livsuppehållande 7-miljarderkronorsoperationen av det tjugo år gamla Hubbleteleskopet har något att göra med att institutet som driver Hubbleteleskopet är beläget i … Maryland.
Vad som är intressant med Natures nyhetsartikel är, förutom det lilla regionalstöd-maskerat-som-forsknings-och-teknikpolitik-nålsticket, egentligen att Nature diskuterar det här med prioriteringar i forskningspolitiken. Man bygger mer och mer vetenskapliga faciliteter, och då måste man ibland lägga ner några för att få ihop resurser till nya och ännu mer kostsamma. (Se även här.)
En helt annan sak: de som vill kan ju kontrastera några av bloggosfärens skriverier i frågan, där de självklara massorna av Hubbleoptimism även bryts mot andra åsikter, till exempel astrofysikern Andrew Jaffes kritik x 2 av att lägga resurser på Hubbleteleskopests life support eller den ganska öppna diskussionen bland kommentarerna på Jeff Fousts Space politics blog, med berättelserna att beslutet var “nervöst emotsett av astronomer jorden runt” (SvDs vetenskapssida 5 november) och att det ledde till att “[a]stronomer världen över jublar” (DN 2 november).
Ni har väl sett att Joacim Melin och jag blåst liv i synthblogg.se igen?
Kåre Bremer har träffat den nya duon Leijonborg-Honeth på SUHFs konferens i Växjö; förstärkningarna till universitetssektorn skall bland annat att gynna fakultetsanslagen, vilket varit känt ett tag, men vad i varje fall jag inte sett tidigare var att en “kvalitetsbas” - vilket ord ! - ska avgöra fördelningen. Högskolemomsen tas bort och 120 miljoner tillförs humaniora och samhällsvetenskap.
En nyansering från valrörelsen rapporteras även av Bremer: regeringen ska även fortsättningsvis utse ordförande och allmänrepresentanter, “men på förslag av rektor”.
NASA har bestämt sig för att göra ännu en serviceomgång på Hubbleteleskopet; för 900 miljoner dollars köper man - förutsatt att det hela går vägen - ytterligare några års användning av det numera ganska gamla rymdteleskopet (det skickades upp 1990 och var redan då gammalt, efter att ha stått på marken i flera år i väntan på att rymdskyttlarna skulle komma igång efter Challengerkraschen 1986 - sen har det i och för sig moderniserats med nya detektorer i flera omgångar).
Enligt Nature applåderar astronomer beslutet men det är en sanning med modifikation; det finns astrofysiker, som till exempel Andrew Jaffe, som tycker det vore värt att satsa på nya rymdbaserade observatorier istället för att klämma ytterligare några år ur Hubbleteleskopet. För att inte tala om de olika prioritetsstrider som finns kring hur länge man ska fortsätta med rymdskytteln och ISS.
Hur går det till när man bestämmer sig för att stänga ner kostsamma vetenskapliga faciliteter? Vilka överväganden vinner bärkraft? Momentum/tröghet ställs här mot något slags offensiva nerläggningar. I Sverige har vi ju haft nerläggningar av några nationella faciliteter för att gynna andra, en prioritering som Vetenskapsrådet genomförde häromåret.
De här frågeställningarna vore intressanta att se belysta med mer empiri, gärna med lite historisk tillbakablick och internationella komparationer (mycken vetenskapshistoria handlar, för att generalisera vilt, mer om vetenskapliga faciliteters uppkomst och tidiga historia än om slutfaserna - ungefär på samma sätt som Svante Lindqvist argumenterade för i en av sina tankedigra artiklar, “Changes in the Technological Landscape: The Temporal Dimension in the Growth and Decline of Large Technological Systems” i Granstrand ed., Economics of Technology (Amsterdam, 1994)).
Jag tror jag har en projektidé på gång. “Shutting down science: the politics and practice of cutting funding for large-scale research infrastructure”.
senaste kommentarer