Det perfekta tomrummet

Jag var på LTH och föreläste nyligen; de har en grupp studenter som gör rymdrelaterade projekt, de arbetar med hur man designar rymdstationer.

Bland annat funderar studenterna över hur astronauter på rymdstationer ska härda ut i sina konservburkar i åratal utan att bli galna. I rymden kan ju ingen höra dig skrika.

Det är tredje gången jag kommer och föreläser om forskningspolitik och rymdteknik - det kalla kriget och rymdkapplöpningen, Sputnikchocken, Kennedys måntal, kommersialiseringen av rymden - för deras rymddesignkurs och det är alltid lika kul varje gång. Smarta studenter.

Den här gången var det lite speciellt, eftersom vi inte höll till i det nybyggda Ingvar Kamprad Designcentrum, som de tidigare gångerna, utan i A-huset i en sal som var vintage 1960:s. Det mest påtagliga, för mig som föreläsare, var väl att det fanns griffeltavla vilket jag inte föreläst på sedan tiden på Kungshuset (första halvan av 1990-talet). Funkade faktiskt ganska bra, helt annan taktil upplevelse med två timmar griffeltavla än två timmar whiteboard. Började så smått gilla det där med griffeltavla. Kändes helt rätt med kritan i nävarna efter förrättat värv. Nåt för FPI när vi flyttar om ett år?

Gillade också kontrollpanelen för att styra salens olika funktioner. Kändes kongruent med efterkrigstidens utbildningspolitik, med LTH som en motsvarande styrpulpet över samhällsutvecklingen.