Glyptoteket

Var i Köpenhamn i går i värmen och som så ofta förr började jag på Glyptoteket som har öppnat igen efter tre års förnyelse finansierat av ett extraanslag på 100 miljoner DKR från Carlsbergsfonden (svenska kapitalister – hallå!).

Den nya utställningen, Middelhavshorisonten, fungerar bra. Till det ”gamla” Glyptotekets fokus på konst och ”kultur” har lagts ett annat skikt: handelns väv över Medelhavet med flödet av råvaror och dåtidens globalisering ger ökad förståelse; det är som om man ställt antikens konst på en stadigare sockel av makt och materiella processer. Dessutom är museipedagogiken fokuserad på objekten, i avvägningen mellan text och objekt tycks det mig som att man aktat sig för att låta förklarande texter ta överhanden och skymma objekten. I varje fall jag gillar det intrycket.

”Whispers” är en tillfälllig utställning med teckningar av Ian McKeever som är rätt skoj, inte minst för att man genom glas kan skåda in i ”studiesamlingen”, ett backstageperspektiv på museet, där staplas de gamla föremålen i något slags ordnad oordning.

Sen finns förstås de gamla goda rummen med egyptisk, grekisk och romersk konst kvar, delvis med nya uppställningar. Men här skulle jag velat se ett nytt tillägg.

I en behagligt sval sal i ett 30-gradigt Köpenhamn – storstadens brusande trafik och polissirener utanför – strosar jag och några japanska och tyska turister omkring och tittar på konstverk från antiken. Hur har de hamnat här? Det skulle jag vilja veta mer om.

Efter två timmar på Glyptoteket, en perfekt start på en dag i Köpenhamn, glider jag vidare mot andra mål: Café Europa, Roberts coffee på Studiestraede, Assistenskyrkogården, Nörrebro. Det är varmt men härligt. Någon har lagt en penna på Michael Strunges gravsten.

Det här inlägget postades i Museer. Bokmärk permalänken.

4 svar på Glyptoteket

  1. Thomas skriver:

    Hej, du glömde Medicinsk Museion 🙂
    Pröva sedan Rico’s kaffebar på Istedgade, helt uppe innan Enghave Plads. Det tar vi nästa gång du är i Kbh.
    Thomas

  2. Thomas skriver:

    Glömde en grej. Du frågar hur Glyptoteket har fått fatt i sina antika konstverk. Dagbladet Information har idag (fredag 7 juli) en stor artikel om att Glyptoteket har erkänt att man har tagit emot konstskatter som är illegalt utgrävda och utsmugglade från Italien. Italienska konstvetare anklagar Glyptoteket för att använda omoralliska ”maffiametoder” för att få fatt i sina föremål. Se vidare här.

  3. Gustav.Holmberg skriver:

    Tack för tipset om Informations intressanta artikel! (Här finns fler texter kring tematiken hos Information.)

    Det verkar som om Information mest gräver i aktuella inköp på den internationella konstmarknaden; vad jag efterfrågade med min kommentar var även kunskap om hur samlingarna införskaffades under tidigt 1900-tal. Ett sådant moment i utställningen hade gett en intressant inblick i antikforskningens vetenskapshistoria.

    Det är en trivial insikt, men likafullt: museum som har existerat under en längre tid blir ju till slut museer även över sig själva.

    Men att efterfråga en sådan reflexiv hållning inför de egna konstskatterna kanske är att be om för mycket. Går det att göra? Hur? Finns det några internationella exempel på att ett museum med stora konstskatter insamlade under andra tiders regelverk bygger in sådan information i utställningarna? Vad säger till exempel British Museum i sina utställningar om sina prylars anskaffning?

    I vilket fall är Glyptoteket ett fantastiskt intressant museum.Jag har gått dit regelbundet sedan jag flyttade till Lund för 20 år sedan, och vill verkligen rekommendera ett besök.

    Visst ska vi gå till Rico’s! Och Kruts karport.

  4. Thomas skriver:

    Hej igen – du har helt rätt. Tyvärr är det få museer som ger ordentlig information om samlingarnas (eller de enstaka föremålens) proviniens. (Glyptoteket har dessutom tradition för att ha eländig skyltning om sina föremål; kanske därför att de uppfattar sig som ett konstmuseum snarare än ett konsthistoriskt museum.) Som vetenskapshistoriker är vi ju vana vid att den historiska kontexten är alfa och omega. Men många museer resonerar inte så. Ett av de bra undantagen här i Skandinavien är Östasiatiska museet i Stockholm. Till den nya basisutställningen Kina före Kina har de publicerat en bok av Eva Myrdal som berättar (med många goda bilder) om Johan Gunnar Anderssons utgrävningar under mellankrigstiden, som ligger till grund för utställningen. Men det är väl rätt lätt att producera en bok om proviniensen i detta tillfälle — och betydligt svårare (och mindre glamoröst) när det handlar om samlingar som vandrat långa och snirkliga vägar, från mer eller mindre legala utgrävningar eller som krigsbyten, via uppköpare och konsthandlare, till museerna.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.