Folkpartiet: man upphör aldrig att förvånas. Nu senast är det Cecilia Wikström som föreslår en svensk litteraturkanon.
Visst, det är viktigt med språk, värderingar och litteratur. Men det finns en glidning i Wikströms resonemang. Hon pekar på betydelsen av att lära barn i skolan “att uttrycka sig i skrift”, vilket vi här på DPT:s kulturredaktion gärna skriver under på. Sen, i samma text, är det inte vilken litteratur som helst det är frågan om, utan det blir extra viktigt för Wikström att barnen lär sig just “den svenska litteraturen”, varför man ska ta fram “en ‘kanon’ av de viktigaste verken inom svensk litteratur”.
Men om barn ska lära sig att hantera språk och på köpet få vettiga värderingar, varför begränsa sig just till “den svenska litteraturen”? Av rent statistiska skäl så är merparten av alla goda författare som existerat inte just svenska författare. Jag fattar ärligt talat inte varför skolbarnen måste hålla sig till godo med Per Gunnar Evander och såna bara för att de är svenskar och därför missa Lem, Gibson, Dick, Borges, Lovecraft, Eco (eller vilka författare man nu vill kanonisera - en urvalsproblematik som är en annan fråga).
I mina försök att lära mig mer om Cecilia Wikströms politik gick jag in på hennes hemsida på folkpartiet.se och möttes där av texten “Runtime Error Description: An application error occurred on the server.” Tja, så kan man också uttrycka det.
Cecilia Wikströms hemsida den 22 juli 2006.
Update 30 juli. Några nerslag från veckan som gick:
Exakt varför det är den svenska litteraturen som ska inta högsätet och inte den utmärkta litteratur som producerats i andra länder framgick med önskvärd tydlighet av fortsättningen: “De flesta svenskar lär sig svenska språket, värderingar och sociala koder i hemmet, medan andra helt måste förlita sig på att få dessa kunskaper i skolan.”
Det handlar med andra ord om betydligt mer än litteratur. Precis som i Danmark, där kanoniseringshysterin rasade som värst för ett par år sedan, ska en litteraturlista med obligatoriska författarskap för skolundervisningen fungera som nationellt bildningsprojekt
Andreas Brunner, “Kanondumt förslag”, Sydsvenskan kultur 30 juli (inte på nätet, vad jag kan se). Kunde inte sagt det bättre själv.
Han skriver även om övertron på att litteratur “ska frälsa oss från både moraliskt förfall, utanförskap och lässvårigheter. Ja, halleluja. Det är snudd på frikyrkligt, denna tro på böckernas inneboende kraft.”
“[a]tt begränsa [kanon] till ett nations- eller språkområde … känns det inte ganska mossigt?” skriver Exeget (28 juli) i en kommentartråd på Errata (de myllrande kommentarstrådarna på Errata är mer och mer på väg att bli the place to be på nätet när det gäller svensk litteraturdebatt).
Ett krux är att Wikströms satsning, precis som det danska kanonprojektet, har en dragning mer åt det nationella än åt det kulturella. När hon fick tillfälle att utveckla sina tankar i radions Kulturnytt härommorgonen hette det att formerna för satsningen inte var det viktiga, utan vad det handlade om var att ”göra oss till ett folk som har ett gemensamt mål”. Och att ”våga säga” detta.
Kennet Andreasson skriver på Sydsvenskan Opinion (27 juli)
Varför skulle vi ta fram en kanon med syfte att stärka det svenska? […] Betoningen i Wikströms utspel ligger inte på språket eller litteraturen utan på det där andra, det svenska. Om denna svenskhet vill Wikström sända en klar signal, eller rättare sagt ytterligare en signal, för folkpartiet har ju sänt många sådana på sistone.
Ska vi lyssna på dessa signaler, som kommer från politiker utan kunskap om det svenska, utan idéer om det svenska, utan sinne för att det svenska är en föränderlig historisk process snarare än ett väsen
Stefan Jonsson, “Folkpartiet på svenskjakt”, DN 26 juli.
Update 31 juli.
Bloggosfären kommenterar Wikströms artikel.
Rasmus Fleischer på Copyriot och SvD Brännpunkt.
senaste kommentarer