En sak som jag försöker lära studenterna på uppsatskursen är att börja skriva tidigt, skriva ofta och lägga ribban lite högre för varje vecka; allt för att minimera risken för ketchupflaskeskrivande dagarna innan inlämning.
Och nu är det dags för mig att leva som jag lär. Jag har några deadlines framför mig; de tycks vara belägna på lagom bekväm distans, så det är egentligen inget som stressar mig. Men det finns en komplicerande faktor.
Det finns ett biomedicinskt monster som kommer överfalla mig. Det kommer infektera mig och göra mig trött, grinig och oförmögen till intellektuellt arbete i ungefär två veckor. Monstret befinner sig just nu nånstans i Beneluxregionen men rör sig norrut och kommer snart nå Lund.
Jag bävar vid tanken, inte minst därför att flera ominösa rapporter hävdat att i år är det värre än vanligt.
Stackars dig — och alla astmatiker/allergiker. Jag har som tur är sluppit skiten, och nu är jag så gammal så det är säkert för sent att bli affekterad. Men jag kan se hur många av mina medmänniskor lider, däribland alltså också du.
Thomas
PS: det är väl knappast ett “biomedicinskt” monster, men ett biologiskt monster.
Thomas: Skrivande har faktiskt sina ljusa sidor också, det är inte alltid man lider av det.
Uhm, *Johan* heter jag förstås…
Johan: skrivandet är oftast kul; det är det biologiska monstret jag anspelade på som är det hemska. Pollenallergi sänker humöret och den psykiska energin.
Hm, känns att varje person jag stöter på i år har pollenallergi. Det kan inte vara ett bra tecken…