Kina och forskningspolitiken

I Kina lär man ha plockat organ från Falun gong-anhängare – uppgifterna har i kraftiga ordalag dementerats av regeringen. Det finns även andra rapporter om kinesisk organhandel med besökare från väst som man kan fördjupa sig i.

Sen har vi det här med fängslade kinesiska bloggare, svårigheten att surfa till viss information inifrån Kina och samarbetet mellan IT-företag från väst och den kinesiska regimen.

Alla de här sakerna kommer till oss via traditionell media (eller mer eller mindre tillförlitliga webbaserade kanaler). Man kan undra vad som ligger bakom olika mediarapporter om förhållandena i Kina.

Därför kan det vara instruktivt att fundera över det här med Kina och forskningspolitiken.

Och då menar jag den svenska forskningspolitiken.

Det verkar som om vi är i ett läge där det behövs kunskap om Kina, mer kunskap om Kina. Och då undrar man vilken beredskap det finns på svenska universitet för ett ökad behov i samhället av kunskap om Kina.

Jag har alltid tyckt att humaniora i grunden är – eller åtminstone kan vara – en ganska nyttig del av vetenskaperna. Nu när det händer saker som är lite svårbegripliga i Kina känns det tryggt att veta att det finns forskare vid våra universitet som arbetar med de sakerna.

Kunskap om Kina finns på flera humanistiska och samhällsvetenskapliga institutioner vid våra svenska universitet. Det skulle vara instruktivt att se lite närmare på hur de ämnen som jobbar med Kina har det; alltså sinologins vetenskapshistoria, dess nuvarande forskningspolitiska förutsättningar och dess framtid. Har de satts på en humanistisk svältkost, eller är de övergödda med pengar?

Det händer att jag med kollegor pratar om att vi inom STS-fältet – och även FPI – sällan tittar på humaniora och samhällsvetenskap. Det här vore ett område där man kanske kunde göra något.