- Hur är läget, du har inte varit sjuk eller så?
Frågan ställdes när jag härförleden träffade B., en annan lundaakademiker på stan. Vi hade inte setts på ett tag och han hade noterat att jag inte skrivit något här på bloggen den senaste tiden. (Jag är pappaledig, det har varit ansökningstider och det blir inte mycket tid över till blogging för tillfället. Bloggandet går alltid i konjunkturer.)
B:s fråga har fått mig att undra lite över det här med vem som läser min blogg och - mer allmänt - vilken betydelse blogging kan ha för forskare. Det är inte första gången det visar sig att kollegor läst min blogg. Ibland kommenterar de något jag skrivit. (Till skillnad då från vissa kollegor som “inte fattat poängen med blogging” (hej S.).) Det är en indikation på läsekretsens omfattning och sammansättning som lite skiljer sig från statistikprogrammets diagramstaplar över antalet läsare här på bloggen.
Ibland undrar jag om bloggande forskare framför allt riktar sin kommunikation utåt samhället eller om den signifikanta skillnaden som en blogg gör är att den blir till utbyteszoner mellan akademiker som annars är inlåsta i den allt mer fragmentariska akademiska världen. Kanske kan en forskarblogg verka i bägge riktningarna.
I går hade vi ett intressant seminarium på FPI. Temat var vetenskap och medier och den intressanta gästen var Peter Sylwan. (Ulrika Björkstén var också inbokad, men måste i sista stund lämna återbud.) Sylwan menade att den allra mesta delen av forskningskommunikationen idag tycktes handla om okritiskt utbasunerande av forskningsresultat, men att det fanns ett behov av en annan, mer granskande, form av vetenskapsjournalistik. En sådan typ av vetenskapsjournalistik är, menade Sylwan, kanske inte vanlig men den finns dock.
Sylwan verkade mena att en mer granskande vetenskapsjournalistik i slutändan skulle gynna forskningen; den bör tåla granskning.
En sak som vi inte hann med att diskutera på seminariet är vilken roll just bloggande kan spela. Vad händer när allt fler forskare bloggar? När de kommunicerar utan att det de skriver filtreras varken av tidningsredaktörer eller av informationsavdelningars pressmeddelandeprosa?
Det här är det 1400:e inlägget här på min blogg. De kollegor som inte bloggar verkar mest se det som en minuspost, att det tar tid från annat. Och, visst, att skriva 1400 inlägg på drygt tre år tar förstås sin tid, tid som kunde lagts på annat.
Å andra sidan är många av inläggen små textsnuttar som man spikar ihop på några minuter. Texterna tjänar ett mnemotekniskt syfte; jag har, av någon anledning, ganska lätt att minnas något som jag bloggat om. Och eftersom bloggen systematiserar inläggen kronologiskt och tematiskt och dessutom är fulltextsökbar kan jag återfinna inlägg relativt enkelt. Så även om jag inte hade en enda läsare skulle det finnas en poäng med bloggen.
Till detta kommer kommunikationsaspekten. Jag har fått kontakt med flera intressanta personer via bloggandet. Det finns alltså flera bidrag till pluskontot.
Jag funderar på om jag ska sätta upp Det perfekta tomrummet på min CV.
Allt det här kring bloggingens betydelse i den akademiska världen vill jag gärna belysa närmare, inte minst i samarbetet kring ett forskningsprojekt om akademiska kommunikationsformer som jag har tillsammans med Sara Kjellberg.
senaste kommentarer