Två observationer om humaniora de senaste dagarna:
Jag är pappaledig så jag vistas mycket på stan. W. är snart två år gammal och en flanör av stora mått, och jag har svepts med; det blir många timmar på stan.
Härom dan hamnade jag mitt i en demonstration. Studenter på psykologutbildningen gillar inte att man skär i resurserna, vilket innebär allt färre timmar med föreläsningar och annat.
“Bexell, Bexell, kom ut är du snäll” och liknande ramsor hördes, och efter ett tag kom så rektor Bexell ut ur universitetshuset. Han tog emot studenternas budskap och talade några ord till de inte alltför illasinnade studenterna. Gå till regeringen, gå till fakulteten, vi kan inte göra så mycket från den här nivån, var budskapet från rektorsämbetet.
Jag tycker att studenter på fler utbildningar inom humaniora och samhällsvetenskap borde göra något liknande för att skapa opinion. En vanlig heltidskurs på humaniora innebär på många universitet i runda tal 4-6 timmars undervisning.
I veckan, inte om dan.
Vreden bör inte enbart riktas mot rektorerna. Från regeringshåll verkar inte vara så mycket att vänta; i den aktuella forskningspropositionen, som kom häromveckan, nämndes knappast humsam alls, så någon forskning som utvecklar humaniora tycks det inte vara meningen att vi ska hålla på med.
Humanioras och samhällsvetenskapernas egna höjdare, professorer och ämnesföreträdare, kanske också bör få en del av kritiken. Vad har de - egentligen - gjort de senaste 20-30 åren för att sätta humaniora och samhällsvetenskap på kartan?
Hörde av en bekant som brukar ses på stans kaféer läsandes Le Monde (du vet vem du är …) om ett möte i någon ledningsgrupp inom universitetet, där en fråga uppkom om vad man skulle ha humaniora till. Några tycktes mena att humaniora mest var en nöjessak, humanister kunde syssla med musik och skönlitteratur och sånt. En inställning som bara är så tröttsam och som andas en uppgivenhet som kan bidra till att förklara humanioras marginalisering: humaniora har en kritisk potential som sträcker sig långt bortom hyllandet av det som är vackert.
Sedan endrar de varför högskolor och universitet får underkänt när de granskas. Ja det är ju inte så märkligt.
Läser medie och kommunikationsvetenskap magisternivån i Lund (samhällsvetenskap) och vi har bara två timmars föreläsning i veckan!
Hör då på detta (när vi nu pratar om antalet undervisningstimmar)!
Jag jobbar på ett universitet i Moldova (f.d. Sovjetunionen) och studenterna på min fakultet (främmande språk) har ca 20 (60min) timmar i veckan, obligatorisk närvaro. Humaniorastudenter! Universitetsledningen berömmer sig för detta och påpekar gärna hur synd det är om studenter i “väst” som får så lite undervisning.
Intensiteten i studierna är dock betydligt lägre än vad jag är van vid från mina studier i Lund. Lärarna är många, deras löner är otroligt låga. Kursinnehållets omfattning eller svårighetsgrad motiverar inte alls dessa många timmar i klassrummet. Såvitt jag har kunnat se blir bara undervisningens kvalitet och studenternas motivation lidande av denna fixering vid antalet klassrumstimmar.
Jag har berättat för mina skoltrötta studenter hur det fungerar i Lund och de tycker det verkar jättebra: effektivt, fritt, kvalitativt… “Oh vad skönt det måste vara att inte ha så många timmar på universitetet!”, säger de. Då ler jag inom mig och tänker på hur det brukar låta hemmavid!
Lars
Kan bara hålla med om humaniorans “image”-problem. I FN-dokument och liknande som tar upp frågor om hållbar utveckling så talas det ofta om att man måste föra in andra aspekter, såsom att göra människor medvetna om sina värderingar, i utvecklingstänkandet - det låter väl humsam så det skriker om det! Dessvärre verkar det ännu inte ha gått längre än till vackra ord och sköna löften.
Matematikstuderande brukar ha 2 timmar föreläsningar i veckan på fördjupningsnivån.
Vad ska vi humaniora till? Ja, vad ska vi med minne till, vad det någon som sa. Kanske är inte antal timmar undervisning det största problemet, utan attityden att humaniora bara är lite lyx eller nöje. Håller med om att ämnesföreträdarana kan göra mer, men vissa humanister isolerar sig och klagar. Det är heller inte bra.