Det perfekta tomrummet

För de läsare av DPT som inte följer Sydsvenskan regelbundet, kan jag tipsa om tidningens bevakning av det kommunala bolaget Lunds Energis geotermiprojekt. Ett intressant exempel på hur vetenskapsjournalistik kan kugga in i allmänjournalistik och politisk journalistik. Dessutom ett exempel på hur vetenskapliga kontroverser - den här gången mellan olika grupperingar inom geologin - ibland figurerar i media. En av artiklarna innehåller till och med en bibliometrisk analys!

För övrigt har sådana kontroverser mellan olika geovetargrupperingar ventilerats tidigare i samband med kostsamma infrastruktursatsningar, nämligen tunneln genom Hallandsåsen:

Då blev jag än en gång påmind om att myndigheter och företag inte kan skilja på en geolog och en geotekniker, säger Jenny Andersson. En geotekniker är en ingenjör som bara har 5-10 poäng geologi i sin utbildning. Men som ingenjör anses vederbörande användbar på många sätt. Man sätter gärna geotekniker på att göra geologiska utredningar som de inte är utbildade för. Och till mycket annat också… Jag känner en ingenjör som fick i uppdrag att gå längs vägarna med en flora för att inventera växtbeståndet. Det skulle naturligtvis en botaniker ha gjort mycket bättre.

Är det något liknande här? Man undrar i varje fall lite vilken beställarkompetens det kommunala energibolaget haft i det här fallet. De kanske trodde att det liksom räckte med att en expert - en professor! - sagt en sak.

Den som tittar lite närmare på hur vetenskap faktiskt fungerar, ser att det ofta inte är så enkelt som att få intyg från en vetenskaplig expert. Det är inte sällan som det råder delade meningar bland de vetenskapliga experterna, eftersom dessa representerar olika subdisciplinära fält med delvis olika metoder och teoribildningar. Det kanske hade, i det här fallet, lönat sig att fråga runt lite bland geologerna i Sverige, innan man tog risken. Politikerna hade då haft en bättre uppfattning om att det var ett riskabelt projekt man gav sig in i.

Ibland undrar jag vad politiker tror om forskarvärlden. Kanske vore det här ett ämne för en kurs (”Vetenskapsstudier för beslutsfattare inom kommuner, landsting, företag och andra organisationer”), en bok och/eller ett forskningsprojekt. Att göra vetenskapen samhällsnyttig - vilket är ett ofta återkommande mantra idag - borde ju inte enbart handla om att hjälpa till med att kommersialisera forskningsresultat och putta forskargruppernas resultat ut i samhället; lika väl handlar det om att göra organisationer utanför vetenskapen medvetna om vad det är för något de har att göra med. Där finns det förmodligen en stor pedagogisk utmaning.