Forskningsfinansiering och finansmarknaden

Flera av de tunga forskningsfinansiärerna har sina utlysningar under vårterminen. Runt om i forskarsverige filas det på projektansökningar. Våren är ansökningarnas tid. Jag tillhör de som tycker det kan vara ganska utvecklande, rentav kul, att skriva ansökningar – det finns något kreativt i processen – men många klagar över det hela. De ser det som ett nödvändigt ont.

Och nödvändigt kan jag hålla med om att det är. En ganska stor del av en typisk avdelnings eller institutions forskningsverksamhet kommer numera från anslag från statliga eller privata forskningsfinansiärer, pengar som man måste söka om i konkurrens med andra forskare. Det räcker alltså inte med att ha blivit utnämnd till professor en gång i tiden; vill man ha en verksamhet värd namnet måste man söka forskningsanslag.

En av mina kollegor som är en både skicklig forskningsledare och innovativ akademisk entreprenör – låt oss kalla honom M. – påpekade häromdan att de utdelade medlen från flera tunga finansiärer nog kommer öka i år och framför allt nästa år.

Anledningen är bättre konjunkturer på finansmarknaderna. Med något års eftersläpning slår alltså marknadskonjunkturerna igenom i forskarvärlden. Det välkända och symboliska exemplet på det här är Nobelprisets ökande prissumma till följd av en skicklig investering och ökande börskurser, men fenomenet gäller många andra aktörer som delar ut forskningsmedel.

FoU-systemet är alltså sammankopplat med finansmarknaden med dess konjunkturer.

Därmed finns förutsättningarna för en förändring i den forskningspolitiska diskursen. Förutom de sedan årtionden vanliga frågeställningarna och kremlologiska (rosenbadologiska ?) observationerna, som alla handlar om att forskarna ser sig som avhängiga det politiska systemet, skulle det kunna dyka upp utsagor från en annan typ av analytiker: ”forskningsfinansiär A har viktat ner Ericsson i sin portfölj; ett klokt val som gör att förutsättningarna för skånsk medeltidsarkeologi därmed ser något ljusare ut för 2005 och 2006. Däremot gynnas knappast cancerforskningen av fonden B:s nyligen aviserade återgång till ett långt innehav av skogsaktier.”

En forskarsveriges Peter Malmqvist, helt enkelt.

Det här inlägget postades i universitets- och forskningspolitik. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.