Mitt intresse i den här frågan rör egentligen just ideologiproduktionen. Jag misstänkte - och nog har misstanken förstärkts här - att den musikexport som ibland framhävs inte betyder så mycket i kronor och ören. Då blir det en intressant diskrepans mellan pratnivån och den faktiska nivån. Som idé- och vetenskapshistoriker finner jag sådana diskrepanser högintressanta. Vad är det egentligen som gör att man från politikers och andra ideologiproducenters håll vill framhäva vissa branscher? Varför hajpar man musikbranschen från vissa politikers håll?

När det gäller design är Sverige framstående. Det som är synd är att svenskarna inte förstått det. Internationellt finns en mängd svenska designers som, genom det synnerligen trångsynta sifferexekverandet i Sverige, fått lov att hitta sina marknader och utvecklingsmöjligheter någon annanstans.

CD-pressar: i Sverige har vi inte ens tillgång till Apple iTunes Music Store men vi säljer CD-pressar. Framtidsinriktat! På 1980-talet hade vi Tracksbanden …

Och visst är det, som du skriver, en fråga om självbild och haussande av vissa industrier. Det finns ett slags retorik kring vissa industrier, en ideologiproduktion: IT, musik, design, kanske biotek. Mycket prat, mycket symbolik, inte så mycket reell ekonomisk aktivitet. Eller rättare sagt, reell ekonomisk aktivitet, är ibland sammanvävd av intensiv ideologiproduktion.

Värdet av musikexporten är i dag cirka 0,56 miljarder i royalties (varav en liten bråkdel går till artisterna och cirka 20 gånger så mycket till kostnader skivbolagen har).
Samtidigt är övrig export 742 miljarder enligt länken

http://www.scb.se/templates/tableOrChart____26625.asp

Musikexporten är således ungefär 1/1500 och alltså mindre än en promille av hela exporten.

Så är det med det!

Det Bert sa i ett nytt ljus, kanske?

Pagrotsky-haussa dessa stackars artister på dessa 20 mille för att rädda vård skola och omsorg? Njaa… Det handlar förstås här bara om att skapa en självbild och få socialdemokratin att verka vara “i tiden” och samtidigt värna den gamla tanken att industrin via skatter ska försörja svenskarna med livets nödtorft. Inget annat.

–
Magnus

http://www.smff.se/notisen/Not0411.pdf

–
Magnus

Den så kallade “musikexporten” har ökat från cirka 3 till i dag 7 miljarder, men efter Denniz Pop tvivlar jag på att så mycket egentligen är vad artister drar in. 0,5 procent av BNP, men:

“Siffrorna ovan inkluderar varuexport, tjänsteexport samt royaltyintäkter från utlandet.
Siffrorna inkluderar även varor och tjänster som är nära relaterade till musikindustrin
som tex export av CD-pressar. I världen finns ett tiotal tillverkare av CD-pressar och i
Sverige finns tre av dessa.”

Några exotiska blondiner som flyger över till Japan och säljer några hundratusen ex på några framträdanden har vi såklart, och exportvärdet av royalty för musiken är var 2003 bara 563 miljoner kronor enligt detta dokument. Alltså inte över en miljard!

Och vi ligger endast efter USA och Storbrittanien i en per Capitajämförelse, men rikt blir då inte Sverige av de trallande jäntorna och pönkarna. Sen kan man ju ifrågasätta SJÄLVA SYNEN att några begåvade med framgångar har en plikt att försörja svenskarna - en aning etatistisk, om man säger…

papper: 56 miljarder
järn och stål: 42 miljarder
läkemedel: 45 miljarder
maskiner: 112 miljarder
elektrovaror, telekom: 113 miljarder
vägfordon: 106 miljarder
tekovaror, skor: 14 miljarder (!)

Källa: SCB http://www.scb.se/templates/tableOrChart____26625.asp