Om jordbävningen i Lissabon aktualiserade frågor kring Guds godhet och allmakt, tycks den nu aktuella naturkatastrofen - i varje fall i Sverige - aktualisera frågor kring statens allmakt. Vad vi ser är ett statsvetenskapligt teodicéproblem torna upp sig.
Archive for December, 2004
Lena Brundin-Eriksson och Patrik Brundin, som är på plats i Thailand, menar (DN.se) att de nordiska länderna borde skicka flygplan för att forsla hem de akut skadade på sjukhusen i Thailand:
Hon och hennes make kräver att de skandinaviska regeringarna omedelbart skickar katastrofhjälp i form av transportplan för de svårast skadade.
- Situationen är akut och man kan inte vänta. Man har missbedömt situationen. Den är mycket värre än man först trodde, skriver hon.
Men det tycks som om frågan riskerar att dra ut på tiden:
- Då kommer den civila medicinska lagstiftningen in och man måste reda ut vem som har vårdansvaret, säger Peppe Brolén
Borde man inte kalla in Försvaret i det här läget?
Fast det är förstås lätt att sitta här framför datorskärmen och kräva snabba insatser och orera över statsapparatens långsamhet.
(Expressen.se återger paret Brundins mail.)
Svenskan ger några blogglänkar kring jordbävningskatastrofen, bland annat till ögonvittnesskildringar. Sidan med bloggöversikt puffas för på förstasidan. Har svårt att hitta något liknande på DN.se. Än så länge verkar det som om Svenskan varit lite snabbare än DN när det gäller insikten om att gräsrotsjournalistik kan ge kompletterande perspektiv.
Update: ser nu att Chadie såg samma sak och gjorde samma analys före mig.
Had a few minutes before heading out to Tangalle again. Just thought I would present some snapshots for the rest of the world to see the real situation in the south. The State run media (if you can even call them media anymore) is presenting a rosy picture of a Government coping well with the issue. Here are snippets from my notebook.
Chiens Sans Frontiers är en kollektiv blogg från Sri Lanka [länk via Boingboing].
Några spridda länkar kring jordbävningskatastrofen och tsunamin i Indiska oceanen:
Jag är hemma med barnen idag. Men om W. samarbetar (det vill säga inte skriker för mycket och river stället) kanske man kan gå på Liberala studenters arrangemang med Johan Norberg. Edens hörsal kl 12.
[via Marcus Stanley.]
På Journalisten kan man rösta om public service-anställda journalisters rätt att få blogga på fritiden. Nu är ställningen 81 % ja, 19 % nej.
[via Erik.]
Några snabba Ukrainarelaterade länkar:
Att bestämma sig för var internationella samarbeten om Big Science-anläggningar ska placeras är inte sällan en känslig sak. Nu senast är det ITER man bråkar om.
Ur Sydsvenskan:
- Bloggen bygger ju på att han kommenterar mer eller mindre politiska frågor. Då kan man inte samtidigt jobba med ett samhällsprogram, säger Jan Axelsson.
Tänk om det är precis tvärtom. Tänk om fortlöpande initierade kommentarer och politisk analys är något som gör en journalist extra lämplig att arbeta med just samhällsfrågor. Tänk om Per Gudmundsons bloggande är något som stärker SVT24; den stärker varumärket Gudmundson vilket i sin tur stärker varumärket SVT24.
Tänk om, Jan Axelsson!
Något slags professionaliseringsliknande process pågår bland bloggarna knutna till oppositionen i Ukraina.
Kuchmas allierade söker en ny kandidat (Moscow Times)
Apropå affären Gudmundson:
The “coffee experience”, however, like the experience of travel, was of the mind as much as the body - literally, in the sense that coffee’s capacity to keep people awake was noted early, especially in relation to prayer and study; more nebulously, through a set of associations that had little to do with the pleasures of a hot beverage and everything to do with new forms of being. Introduced into England in the 1650s at the same time that news became a commodity, coffee was urban, public, radical, egalitarian. Alert coffee drinkers, their brains unfuddled by alcohol, read the papers and pamhplets, discussed what they read - “What news?” was a customary greeting upon entering a coffee house - and supposedly discoursed without any concern for distinction of rank. In so far as this was true, not everyone was pleased: “sober clubbs” might spread sedition. In 1675, Charles II issued a proclamation banning coffee houses. His spies had reported: “the common people talke anything, for every carman and porter is now a statesman”
SVT24 är inte Karl II. Bloggar är definitivt inte den plattform för en ny och omvälvande kommunikationskultur som 1600- och 1700-talets kaffestugor utgjorde (och det var kanske inte heller 1600- och 1700-talens kaffestugor, men det är en helt annan sak).
Men kanske ligger det något lite grand i jämförelsen, ändå.
Om man nu intresserar sig för om det kommer fler avstängningar i stil med Gudmundsons, vilken vägledning ger oss historien? Låt oss fortsätta citera:
The proclamation failed. In its defence, the coffee house was represented as synonymous with free speech and English liberty, modernity, civility, improvement and sociable mingling between different groups. In the City, merchants did business at Jonathan’s or Garraway’s; auctions were held; scientists presented public experiments; clergymen disputed theology at Child’s; aspiring writers hung out at Will’s, hoping to get close enough to be offered snuff from Dryden’s own huge snuffbox; booksellers and printers could be found at the Chapter-House in Paternoster Row; feckless aristocrats were everywhere.
The proclamation failed, alltså. Nu vet jag inte hur mycket man kan lära av historien, men om man kan det kanske man kan ha vissa förhoppningar …
(Citaten kommer från Norma Clarkes recension av Markman Ellis, The coffee house: A cultural history, TLS 26 november 2004, s 11.)
senaste kommentarer