Det perfekta tomrummet

Så har vi då varit och röstat. Det var inte speciellt många väljare i lokalerna. Vad det betyder för valdeltagandet i stort har jag ingen aning om. Jag har bara röstat i den här valkretsen en gång tidigare, och då var det betydligt fler människor i lokalen. Å andra sidan var det då vid ett annat klockslag.

Stämningen var förstås dämpad, inramningen sober.

De senaste dagarna har verkligen varit en märklig upplevelse. Veckorna innan det att en av jasidans ledande företrädare brutalt höggs ned och mördades var, tycker jag, fyllda av politisk festivitas. Folk debatterade på gator och torg, folk flockades kring valstugorna, folk var på politiska möten. Här i Lund var stämningen härlig. Sakta men säkert accelererade den politiska aktiviteten. Man visste att sista veckan skulle bjuda på många intressanta debatter, på TV och i verkligheten.

Jag minns förra helgen, när jag stod och snackade med en av de unga idealisterna (och, förresten, feministerna) på jasidan; hon hade precis fått reda på en opinionsundersökning som visade att jasidan knappade in väsentligt. “Nu är det bara 7 procent som skiljer och 25 procent är fortfarande osäkra. Nu är det bara att köra för fullt sista veckan.” Hon var hes efter att ha pratat i timmar.

Hon fick inte fortsätta sitt kampanjarbete mer än halva veckan. Allt kampanjande blåstes av efter ett brutalt politikermord som fortfarande är ouppklarat.

Att gå till valurnan idag kändes bra - det hade varit helt fel att ställa in folkomröstningen, och att inte gå dit har aldrig varit ett alternativ för mig. Klart man ska rösta, det har jag alltid tyckt.

Men det känns också märkligt att vi folkomröstar under sådana här speciella omständigheter. Det skulle inte förvåna mig om resultatet så småningom kommer att ifrågasättas - oavsett vilken sida som vinner. Nejsidan kan, vid en förlust, peka på en emotionell reaktion i valmanskåren. Jasidan kan, om den förlorar, peka på att den fick klara sig utan en av sina främsta politiker. Vilken som helst sida som förlorar kan peka på att den inte fick chansen att argumentera för sin sak under de sista dagarna, en viktig fas av denna politiska process; många experter har hävdat att i eurofrågan är det många som bestämmer sig alldeles före valdagen.

Update: ser att Steffanie - som är valförrättare, och alltså har betydligt bättre koll än vad mitt korta stickprovsinhopp i vallokalen medger - uppfattar det som om många har gått och röstat idag. Vilket ju är bra. Har aldrig förstått varför man inte vill rösta.