Vidare kan man ju fundera på om meningar måste vara lätta och begripliga

Kan du ge ett exempel på en typ av text i Forskning och Framsteg som skulle kunna tjäna på att vara svår eller obegriplig? Alternativt förtydliga vad du menar?

Men någon mall fanns inte, och ingen mangel heller
Alla ändringar diskuteras och kollas med artikelförfattarna - ofta bollas ett manuskript sex-sju gånger fram och tillbaka innan båda parter är nöjda.

Du kan förstås ha rätt om språket i alla fall. Jag ska erkänna att jag inte läst FoF på ett bra tag.

En generell iakttagelse vad gäller akademiker och datorer är att alltför många förväxlar en dator och ett ordbehandlingsprogram med en skrivmaskin. Hur kommer det sig annars att 99% som skrivs på universitetet kommer ur skrivarna med det förskräckliga typsnittet Times?! Man måste inte skriva med default-inställningar. Och det gäller förstås allt annat — det mesta kan ställas in efter egna önskemål.

Vidare kan man ju fundera på om meningar måste vara lätta och begripliga. Jag har inte läst forskning och framsteg på många år, men då det begav sig minns jag hur fruktansvärt irriterande det var att alla artiklar kom i samma, trista dagstidningsspråk. Någon berättade att de använde redaktörer som manglade texten efter en given mall. I sammanhanget kan jag nog stå ut med att Word påpekar att mitt språk ser ålderdomligt ut. Man har ju fortfarande kvar sitt val…

Verktyg > Stavning och grammatik > Alternativ… > Inställningar… > Kontrollera: Maximalt antal ord per mening (ligger inte i bokstavsordning utan längst ner).

Jag tror på kommunikation via korta meningar. Regeln är enkel: en mening, ett meddelande.

Långa meningar tänder en varningslampa för mig. Jag klipper automatiskt upp dem i mindre meningar för att tydligt se alla delbudskap.

Det är svårare att ljuga i korta meningar. Långa meningar används som verktyg för att dölja osäkerhet och smyga in sidobudskap.

Att dela upp en lång mening i kortare beståndsdelar är ett sätt att tydliggöra även för sig själv vad det är man egentligen påstår.

Det är lättare att förhålla sig till budskap formulerade i korta meningar. Det är ett genomskinligare sätt att kommunicera. Text med korta meningar har så att säga halva argumentationsanalysen inbyggd.

Det är vad jag tror. Jag önskar jag hade fakta att belägga det med.

För mig är det normalt enklare att skriva långt. Ofta föds mina meningar som långa omständliga TT-meningar. Sedan försöker jag, om tid finnes, att stuva om dem till korta kärnfulla AB-meningar.

Talade meningar klarar av att vara längre än skrivna meningar. Detta för att det talade språket kompletteras av kroppsspråk, betoning och tempovariation. Jag kan tänka mig att den som skriver som han talar har en tendens att bygga för långa meningar.

En del om det finns på http://www.lysator.liu.se/~mace/skriv/laesbarhet.html (rulla ner till ungefär mitten och se diagrammet med sina olika lober)

KIX kan karaktärisera långa meningar som “eleganta” eller “svåra” eller “pompösa” - och meningar med överdrivet många korta ord klassas som “pratiga”.

KIX ger en mer informationsrik bild än Words pekfinger och därför mer användbar. Man skulle kunna tänka sig att skribenten själv utifrån ett sådant diagram kan välja när hon vill bli påmind - var gränsen går för hennes personliga stil.

Det skulle förvåna mig om vissa texter - till exempel inom min bransch - blev mer lättbegripliga om meningslängden överlag kortades ner väsentligt. Det skulle förvåna mig vissa texter - till exempel sportnotiser - blev mer lättbegripliga om meningslängden ökades väsentligt. Men de skillnaderna mellan olika språkliga domäner tycks inte Word ta hänsyn till. Alltså blir grammatikkontrollen ett ganska trubbigt verktyg.

När jag installerade Office tycks inte Word ha försökt kalibrera sin språkkontroll gentemot mitt sätt att skriva. Det tycker jag är dålig produktkvalitet.