En samling observationer av Gustav Holmberg. ISSN 1651-4335
Här har vi en person som tröttnat på spam som utlovar fantastiska affärsmöjligheter bara man skickar några tusen dollars till en postbox någonstans. Han eller hon spelar med och gör det på ett underhållande vis.
De som har läst H.P. Lovecraft kan ju kika lite närmare på den här korrespondensen.
[Länk via The Lost Pages
Det brukar sägas att Göran Persson hämtar mycket inspiration från Blairs nya Labour. Hur det är med Thomas Östros vet jag inte. Men åtminstone i en fråga liknar den brittiska utbildningspolitiken väldigt mycket den svenska: målet att många ska läsa vid universiteten.
I Storbritannien har man satt upp som mål att 50 procent av en årskull skall läsa vidare år 2010. Thomas Östros brukar säga något liknande. Enligt en artikel i The Economist (21 december) har målet lett till kvalitetsproblem i den högre utbildningen, eftersom universiteten ska undervisa allt fler studenter utan att så mycket mer resurser tillförts.
Detsamma brukar hävdas även i Sverige. Företrädare för såväl akademikerfacket SULF som svenska universitet brukar föra fram kritiken att man inte fått en tillräcklig resurstilldelning för att klara expansionen av utbildningsväsendet under de senaste åren, med bristande kvalitet och utarbetade universitetslärare som resultat.
En skillnad mellan Blairs och Perssons regering är att i Storbritannien har den här kritiken inte enbart framförts från de som verkligen jobbar ute i den akademiska verkligheten utan även från politiskt håll inne i regeringen. Den nytillträdde utbildningsministern, Charles Clarke, offentliggjorde nyligen “that the 50 % target was being quietly dropped. The important thing, Mr Clarke opined, was to make sure that universities were open to academically able young people from all backgrounds.”
Enligt samma artikel menade även Clarke, i en intervju strax innan han tillträdde posten, att en orsak till den sociala snedrekryteringen till elituniversiteten stod att finna i brister i den brittiska motsvarigheten till våra gymnasier.
Summeringen av 2002 pågår för fullt på olika håll. The Independent har låtit ett antal journalister, akademiker mm utse årets skurk resp. hjälte. George W. Bush, den iranske dödsdömde historikern och journalisten Moshem Aghajari, Robbie Williams, the British rail network, David Beckham mfl figurerar i än den ena, än den andra kategorin. se listan här.
Jürgen Habermas menar att det europeiska projektet måste bli ett politiskt projekt i större utsträckning för att lyckas:
For European unification to move forward, however, there still remains a vacant space which would have to be filled by the political will of competent actors. The overwhelming majority of the population that is currently resistant or hesitant can only be won for Europe if the project is extricated from the pallid abstraction of administrative measures and technical discourse: in other words, is politicized. Intellectuals have not picked up this ball. Still less have politicians wanted to burn their fingers with such an unpopular topic.
Jürgen Habermas, “Why Europe needs a constitution”, New Left Review, september-oktober 2001.
Det ska bli spännande att se hur den kommande debatten om Sverige och euron gestaltar sig. Vågar man se det hela som det politiska samarbete som det ändå är eller kommer debatten i mångt och mycket handla om kortsiktiga ekonomiska frågor?
Tidigare EU-debatter i Sverige tycker jag har handlat för mycket om hur många kronor företag och medborgare ‘tjänar’ eller ‘förlorar’ på det ena eller andra politiska beslutet, och alldeles för lite om de politiska övertonerna i ett europeiskt samarbete (som om ingen skulle ‘tjäna’ på en stabil europeisk utrikespolitisk utveckling). Men det säger kanske något om den politiska kulturen i Sverige. Politiker och politiska kommentatorer i media tror inte att väljarna, tidningsköparna och TV-tittarna är redo för något mer abstrakt än plånboksfrågor.
Det säger kanske även något om ekonomins betydelse som en allt överskuggande ideologi i Sverige idag. Ekonomer och ekonomiska frågor har ett slags tolkningsföreträde idag. Ekonomin är vår tids boströmianism.
Att förse soldater med god litteratur tycks ha varit en stor succé under det andra världskriget. Nu har man påbörjat ett liknande projekt för ett eventuellt krig mot Irak. Utbudet av litteratur är inte lika gott, tycks det. Än, får man tillägga - detta är ett pilotprojekt. Läs mer (Times Online).
[Länk via Arts & Letters Daily]
Den som vill följa Pepysbloggen kanske samtidigt vill fördjupa sig i en ny biografi över Pepys.
[Länk via Arts & Letters Daily
Det verkar som om uniformernas kulturhistoria återstår att skriva. Alexandra Jacobs sågar Paul Fussell, Uniforms: Why we are what we wear i The New York Observer.
[Länk via Arts & Letters Daily]
Yahoo har utsett årets amerikan och vinnaren är … George W. Bush. Läs mer.
En bekant till mig reste till USA å arbetets vägnar och var där ganska länge. På utresan var personen i fråga en solklart konservativ person, på ett sätt som är ganska ovanligt idag, medan det var en betydligt mer liberal person som återkom. Orsaken uppgavs vara … George W. Bush.
Och, förresten, när vi ändå är inne på ämnet George W. Bush: här är ett läsvärt inlägg om Bush på soundbitten.
Frågan om medias roll är ständigt aktuell (och häromveckan blev den än mer aktuell i samband med Eric Fichtelius och den debatt som uppstod när hans samarbete med Göran Persson kom upp till ytan).
För en tid sedan skickade Stig-Björn Ljunggren iväg manus till en text om mediernas roll. Där finns ett flertal intressanta punkter:
“a. Medierna är en makthavare, inte en oberoende granskare av makten
b. Medierna speglar inte verkligheten, de gör verkligheten och uppfinner
sanningen på nytt varje dag.
…
f. Mediernas makt har ökat, och det är en förändring som är jämförbar med andra maktförskjutningar, som exempelvis när partierna trängde undan den gamla herremakten.
g. I den mån denna utveckling skapar problem, kan dessa inte främst åtgärdas
genom att ‘avsändaren’ reformeras, utan uppmärksamheten måste riktas till
“mottagaren”.
h. Bara om mediakonsumenterna förmås att själva tolka och förstå medierna kan makten balanseras..
i. Det främsta målet för mediafolkbildningen är att alla medborgare ska utgå
från att det som sägs i medierna inte är sant.
…
n. Vi kommer ingenstans genom att med en välmenande stat som dirigent försöka skapa en media ‘i allmänhetens tjänst’ - allt tal om sådant som ‘en media i allmänhetens tjänst’ bör göra att vi osäkrar våra revolvrar.
o. Vi kan lita på att ny teknik - ‘agenter’, ‘blogging’, ‘meljlinglistor’ -
kommer att gynna vanliga människors försök att hantera mediamakten. Och ge
medborgarna eget inflytande över informationsflödet.”
Här tycker jag kritiken mot en (naiv) tilltro till att public service ska lösa saker och ting är en intressant och uppfriskande tanke. Idén att blogging ska kunna bidra till att ge medborgarna eget inflytande över informationsflödet är också intressant. Men i dagsläget känns det ganska utopiskt. Svenska bloggar har ett fåtal läsare som läser inlägg om hockeyfrillans historia och om vad katten ätit till lunch; hur det skulle kunna rucka mediamakten har jag svårt att se. Men var är vi om ett år? Om fem?
Beskatta överdrivet fet och onyttig mat
Bygg om ditt hem och lev i en film noir-tillvaro
Några resultat från en stund tillbringad på den minst sagt idérika sajten Halfbakery
McDonald’s har ekonomiska problem. De går för närvarande med förlust. I november stängde man 175 restauranger. Man har dragit sig ur tre sydamerikanska länder och finns nu inte i Mellanöstern över huvud taget.
Läs mer (the beeb).
Givet Schlossers resonemang kanske det här är en bra utveckling.
Engelsmännen har en förkärlek för landet. Där är det alltid mysigt på puben. Där finns de excentriska och trevliga adelsfamiljerna, där är livet inte industrialiserat utan lättfattligt, hanterligt. Till och med Withnail och Marwood - två riktigt icke-urbana varelser - drogs ju ut på landet.
Michael Moorcock menar att detta är ett grundläggande tema i engelsk kultur:
“This refusal to face or derive any pleasure from the realities of urban industrial life, this longing to possess, again, the infant’s eye view of the countryside, is a fundamental theme in popular English literature. Novels set in the countryside probably always outsell novels set in the city, perhaps because most people now live in cities.”
En orsak kunde vara London: framväxten av Metropolis under 1800-talet, denna Dickenstillvaro, kanske frammanade en längtan efter ett äkta och lugnt lantligt leverne.
Moorcock sätter in fenomenet i ett större sammanhang och kopplar det till en period av engelsk nedgång:
“I sometimes think that as Britain declines, dreaming of a sweeter past, entertaining few hopes for a finer future, her middle-classes turn increasingly to the fantasy of rural life and talking animals, the safety of the woods that are the pattern of the paper on the nursery room wall. Old hippies, housewives, civil servants, share in this wistful trance; eating nothing as dangerous or exotic as the lotus, but chewing instead on a form of mildly anaesthetic British cabbage. If the bulk of American sf could be said to be written by robots, about robots, for robots, then the bulk of English fantasy seems to be written by rabbits, about rabbits and for rabbits.”
Läs mer i Michael Moorcock, “Epic Pooh” (Revolution science fiction).
[Länk via The null device]
BBS-er och Fidonet var stort före Internet blev var mans egendom. Nu finns det flera projekt för att dokumentera den här perioden av IT-historien:
Fysikern H.J. Bhabha stod nära Nehru - kanske kan man säga att han var en motsvarighet till Torsten Gustafson som stod Erlander nära. Precis som i Sverige byggdes det upp ett atomenergiprogram i Indien; till skillnad från i vårt land bestämde man sig för att skaffa kärnvapen och 1974 utförde Indien en provsprängning.
Nu har det indiska kärntekniska programmets historia skrivits: M.R. Srinivasan, From Fission to Fusion: The Story of India’s Atomic Energy Programme, Viking Penguin India, 2002, p. xviii + 318, Rs. 495. Shobin Mahajan recenserar i The Hindu och är intre speciellt positiv - han menar att det är en officiell historik som väjer från de politiska perspektiven. Och att det finns politiska dimensioner av den här historien är allt för uppenbart idag. Läs hela Mahajans recension här.
Socialist realism in the works of Cage
John T. Dahmus
Department of Literature, Carnegie-Mellon University
Barbara H. V. Hanfkopf
Department of Peace Studies, University of Massachusetts, Amherst
1. Tarantino and Sartreist existentialism
The main theme of Parry’s[1] model of neotextual desublimation is not discourse, but prediscourse. It could be said that von Ludwig[2] implies that we have to choose between semioticist narrative and the postconstructive paradigm of reality.
In the works of Gibson, a predominant concept is the distinction between ground and figure. The subject is contextualised into a capitalist predialectic theory that includes sexuality as a paradox. In a sense, in Idoru, Gibson affirms the cultural paradigm of expression; in Neuromancer he examines neotextual desublimation.
The subject is interpolated into a socialist realism that includes art as a whole. However, subcapitalist objectivism suggests that reality is capable of intentionality.
If capitalist predialectic theory holds, the works of Gibson are postmodern. Therefore, the subject is contextualised into a neotextual desublimation that includes consciousness as a reality.
Lyotard promotes the use of socialist realism to deconstruct class divisions. Thus, the subject is interpolated into a neotextual desublimation that includes sexuality as a paradox.
2. Narratives of collapse
The primary theme of the works of Gibson is a self-falsifying whole. The defining characteristic, and subsequent failure, of capitalist predialectic theory which is a central theme of Gibson’s All Tomorrow’s Parties is also evident in Mona Lisa Overdrive, although in a more structural sense. But the characteristic theme of Sargeant’s[3] analysis of socialist realism is not, in fact, theory, but subtheory.
If one examines textual neodialectic theory, one is faced with a choice: either accept socialist realism or conclude that the significance of the participant is significant form. Hubbard[4] implies that the works of Gibson are an example of mythopoetical Marxism. In a sense, Marx’s model of capitalist predialectic theory holds that reality serves to marginalize the Other.
…
Jag tror vi klipper där.
Det slog mig att jag inte länkat till The Postmodernism Generator tidigare här på Det perfekta tomrummet, trots att det är en urgammal sida. Klicka och du får en hel liten postmodernistisk uppsats. Reload och du får en ny. Reloada igen och igen och igen …
Vad? Du är intresserad av att se hur “Socialist realism in the works of Cage” slutar? Klicka här.
senaste kommentarer