Bernhard Scholz hade seminarium om Alexander von Humboldt häromdagen. Intressant. Scholz, som är litteraturvetare med filosofiska intressen, var mest intresserad av att spåra förändringar i von Humboldts naturfilosofi (från Ansichten der Natur, 1807, till Kosmos, ca 1850) med utgångspunkt i en närläsning av texterna. Han beskrev det som att den tidige Humboldt tycktes mena att man fick kännedom om naturens enhet genom att få sublima upplevelser ute i naturen, en kunskap som alltså därmed borde vara förbehållen några få unika individer; den senare Humboldt var, menade Scholz, mer inne på en kunskapssyn där man inte behövde dessa unika upplevelser för att få insikt om naturens enhet.
Scholz beskrev Humboldts hela vision som något förlorat, boken Kosmos som den sista i sitt slag. På ett sätt har han förmodligen rätt - från mitten av 1800-talet och framåt specialiserades ju vetenskaperna, en helhet som von Humboldt hade kunnat stå för (och som i Sverige bland andra Sven Nilsson stod för) var inte längre möjlig.
Dock: kanske överdriver Scholz von Humboldts förlegade ställning. Susan Faye Cannon argumenterade ju för det hon kallade Humboldtian science - att det humboldtska programmet levde vidare under andra hälften av artonhundratalet, som ett slags holistisk underbyggnad under geofysik, kosmisk fysik osv. von Humboldts naturholism har säkerligen även inspirerat det som sedan blev ekologi. Så helt försvann hans idéer knappast.
0 Responses to “Alexander von Humboldt”